molndans

Jag tog telefonen utan att veta vem som sökte mig,
överraskad men ändå inte,
jag satte ju själv bollen i rullning med brevet,
men ändå,
jag trodde åren hade gjort sitt.

Genast åkte jag över tjugo år tillbaka i tiden,
swoop så satt jag på Föreningsgatan,
med Bond dansandes runt benen på mig,
däruppe i sitt rum sitter min bror,
hon står i vårt nyrenoverade finhus och donar med något,
han svischar runt i trädgården med gräsklipparen.

swoop.

nu sitter jag i min lya i malmö,
vuxen,
med dansande längtan i kroppen,
så tokigt,
så vansinnigt tokigt.

att höra om alla som var min familj,
saker har ändrats,
förändrats,
så även jag,
men det tar ändå inte bort roten,
tiden tar inte bort de där åtta åren,
mina första,
nånsin.

bror och jag bor numera i samma stad,
märkligt.

märkligt är nog ordet som beskriver det mest,
den tiden har jag ingen att dela med,
den som kanske var den viktigaste,
nånsin,
är numera något som aldrig nämns,
något fult,
något skamset.

men jag var bara ett barn
och de togs ifrån mig utan förklaring.

det
gör
vansinnigt
ont.

arg.
arg.
arg.

men egentligen är jag nog bara avundsjuk.
jag vill oxå vara speciellt bra på något.
jag vill oxå ha en passion.
jag vill ha något att spendera tid på.

jag gillar inte att vara avundsjuk.
it makes no sense.