molndans

Så var den här,
sista dagen detta år,
med raketer ska vi avsluta och påbörja,
spännande enligt några,
läskigt tycker vissa,
häftigt säger någon,
skrämmande hävdar en annan,
själv
hittar
jag
inget
bra
ord.

Jag har som jag sagt tidigare oerhört svårt för högtider,
jag känner mig så vilsen,
sorgen blir så intensiv,
innan har jag gömt mig ifrån det,
men inte nu längre,
2009 lärde mig att gömma är sjukt obra,
så nu låter jag det vara som det är med förhoppning om att det svåra på så sätt ska klinga av.

Jag är med John på hans jobb,
han är som ett barn på julafton,
ögonen tindrar,
kroppen spritter,
idéerna haglar,
han och Marcus jobbar hårt för att deltagarna ska få den bästa kvällen nånsin,
de är genuina,
de är vackra,
ikväll är deras kväll,
det gläder mig mer än något annat.

Jag ska nog vara med en sväng över middagen,
det är det enda jag tänker ha som ett måste för i afton,
ja plus att jag vill hålla John i handen när 2009 blir till 2010,
that is all I need for now.

2009 har varit ett år fyllt av allt,
den första halvan var den bästa nånsin,
den sista halvan har varit den kämpigaste/tuffaste nånsin (med goda avsikter och resultat)
jag ser tillbaka och är nöjd,
jag har gjort mitt bästa utifrån mina möjligheter,
varken mindre eller mer.

Nästa år blir mitt år,
då jag ska göra handling av detta årets lärdom,
och mitt enda krav på mig själv är att lyssna på mitt inre,
följa MITT hjärta,
varken mindre eller mer.

Så,
adjö och tack 2009,
välkommen 2010,
tack alla ni som får mitt hjärta att slå lite extra,
ja alla ni andra oxå förresten,
fy fan vad vi/ni är bra.

Gott slut och Gott Nytt!
Med kärlek
eder Linda

Känslan gömmer sig,
längst in bland de osagda orden,
som lekande barn,
som sovande björnar,
som dansande vargar.

Ibland landar de rätt,
ibland störtar de,
ibland landar jag,
ibland störtar jag.

Som att vara jag(ad).

Hans ögon gnistrar,
plötsligt ser jag ångesten,
kroppen knyter sig,
jag vill bara krama,
hårt,
hårt,
hårt.

Men jag är tyst.

Som en grav,
den är tyst men säger så ofantligt mycket,
bara genom att finnas,
eller att inte finnas,
tystnad.

Den röda pärmen smyger sig fram,
dess innehåll skriker efter mig,
ber om uppmärksamhet,
nästan så jag kan höra vrålet,
våga vara liten.

Jag tar mod till mig,
säger något,
orden rasplar ur mig som en skjutande kulspruta,
pang.

Sen är jag tyst.

Många ögon stirrar på mig,
jag vet att de är vänliga,
men jag är så ovan,
känslan slår på,
jag hinner inte reagera,
pang.

Som att vara jag(ad).

Låt den vara,
låt den komma,
rosa moln,
swish,
det går bra.

Jag får leta i efterhand,
vilka sår gick upp,
kanske inga,
kanske många,
det spelar ingen roll,
jag överlever,
bara jag vågar.

Valet river i bröstet,
rätt eller fel,
svårt eller lätt,
behöver jag bry mig?

Äsch,
han vet,
jag vet,
vi vet,
det får räcka.

som att vara jag(ad)
dansandes längs molnen
med en röd pärm och kärleken i famnen
smälter jag in bland de osagda orden.

// Linda

Enda barnet,