molndans

jag försöker sluta kämpa emot,
jag försöker låta känslorna komma och gå,
jag försöker att inte värdera,
jag
försöker
och
försöker
och
försöker.

det gör så ont,
så obeskrivligt ont.

12 års gömd ångest,
jösses,
det är inte konstigt att det gör ont,
obeskrivligt ont.

och
det
är
när
jag
vågar
vara
svag
som
jag
förstår
hur
enormt
stark
jag
är.

// Linda

Det bor en enorm sorg i mitt inre,
svart som natten,
intensiv,
hjärtskärande,
förödande.

Jag jobbar med den nu,
jag känner på den,
plockar ut och lägger tillbaka.

Gråter.
Gråter.
Gråter.
Gråter.

Att något så diffust kan göra så intensivt jävla ont,
nästan fysiskt ont,
sjukt märkligt.

Träffande samtal här idag,
det är bra,
riktigt bra,
men så sjukt oerhört jävla kämpigt.

Jag trodde jag skulle trilla sönder i hennes famn,
en relativt okänd kvinna höll om mig som aldrig förr,
hon smekte min arm och viskade lugnande ord i mitt öra,
du får vara ledsen fina Linda,
det får göra ont,
obeskrivligt jävla ont.

Då blev sorgen ännu intensivare,
just det har fattats mig i så många år,
känslan av att bli sedd i känslan utan någon värdering,
måtte jag kunna ge mina barn det någon gång!

// Linda

Tågets rytm vaggar min kropp till ro,
utanför strilar landskapen förbi likt ett ösregn,
kvinnan mitt emot kämpar mot sömnen,
mannen bredvid mig sitter djupt försjunken i sin bok,
själv sitter jag leendes och stampar takten till musiken i mina öron,
nu är jag friden själv.

Jag avslutar veckan med två guldstjärnor på min röda pärm och ett inre lika glatt som ett barnkalas,
dansandes till Billie the Vision och med kärleken nära,
tack.

// med kärlek Linda

Jag är bra på att tänka i svart eller vitt,
det har varit mitt skyddsnät när världen skrämmer,
men vet ni,
det fungerar inte alltid så bra i längden,
så jag försöker tänka lite mer i grått nu,
och det är faktiskt ganska roligt!

Varje dag är ett nytt litet liv just nu,
jag vaknar med nyfiken blick,
undrar vad som väntar mig,
vilka nya kunskaper kommer landa i min kropp,
vem kommer jag träffa på,
får jag möjlighet att prova en ny tanke i handling,
det är så coolt.

Dock gör det mig oerhört trött på kvällarna,
igår somnade jag strax efter nio,
hopplöst,
Per kallade det visst för tantvarning,
haha,
jag bjuder på det.

Jag menar för bara ett par veckor sedan kunde jag inte sova alls,
och då var jag inte rolig nånstans,
nu är jag ganska rolig framtill åttatiden iallafall,
så då är jag nog hellre lite tant än ett monster,
någon gång blir jag nog bara Linda hela dagen,
haha.

Nu ska jag städa vår studio för på måndag ska lyan värderas,
tänk på mig för det där rummet tycks dra fram mina allra sämsat sidor bara genom att finnas,
(stackars Per som kommer ikväll, haha!)

Mot städexponeringen!
// Linda som längtar så tills vi har landat i Ystad för bara tanken på att packa, flytta och städa ger mig myrkrypningar på ställen jag inte trodde fanns i min kropp...

Måndagkvällen sänker sina lugnande vingar över mig,
jag försöker få ner andningen i magen,
långt därborta viner vinden lite hotande,
eller är det kanske natten som skrämmer?

Jag väljer bort sorgsenheten i mitt inre,
ikväll behöver jag vara kreativ på ett annat sätt,
jag behöver landa på den ryckiga vägen därnere,
då krävs total närvaro annars kommer jag störta.

Jag har haft ett långt samtal,
innehållet föll in långt efter luren lagts på,
igår hade jag blivit rädd och oerhört ledsen för samma insikt,
idag känner jag mig istället enormt stark.

Jag har börjat välja mina krig,
jag är också bara människa och kan inte jonglera med flera livsavgörande saker samtidigt,
det om något har jag lärt mig under årens gång.

Andningen föll så ner i magen,
den vinande vinden kändes plötsligt lugnande istället för skrämmande,
nu vet jag.

Kärleken till mig själv börjar bli oerhört stark,
den har krafter jag inte trodde fanns i mitt sargade inre,
jag har faktiskt fler sår med skorpor än utan,
jag har efter ynka fyra veckors behandling gjort framsteg som jag trodde skulle ta flera år,
det är så häftigt att ord inte finns.

Jag lyfter blicken och möter min katts lekfulla uppsyn,
hon märker att något har hänt i mitt inre,
hennes leende följs av ett välkänt knorrande,
hon är lycklig och stolt,
precis som jag.

I samma ögonblick släpper den andra katten ifrån sig ett ljud likt en kärlekssång,
jag vänder mig mot henne och inser att även hon känner friden som sänkts sig över vårt hem,
sådär ligger vi tre en bra stund,
de somnar och jag lyssnar länge på deras andetag,
jag tar återigen telefonen i handen,
slår numret för att säga god natt och en ny känsla tar form.

Äntligen.
Det tog mer än tre år.
Men nu är den här.
på riktigt.

Känslan av frihet i att vara jag,
Att våga ta plats,
Att våga släppa rädslan för förlust,
vad som än händer så har jag ändå vunnit.

Tre år är en lång tid men inte i jämförelse med hela livet.
Nu är nu,
då är då,
Varken mindre eller mer!

Tredje dagen i tredje veckan,
smekmånaden är över,
nu är det riktigt otroligt kämpigt,
hade jag inte varit så jävla envis hade jag hoppat av,
men det kommer jag aldrig göra,
aldrig.

Idag känner jag mig tom.

Känslan jag egentligen letar efter är nakenhet,
allt lixom skalas av mig,
även om jag vet att det som skalas bort är sjukligt så är det extremt smärtsamt,
det sjukliga har varit en del av mig i nästan halva mitt liv,
jag står öga mot öga med en enorm rädsla och mitt tidigare sätt att lösa det har tagits bort,
jag känner mig därför oerhört naken och utlämnad,
sårbar som aldrig förr.

Jag har inte alla svar,
jag är nybörjare på det här,
och jag avskyr att göra saker jag inte kan,
det triggar mig mer än allt annat,
men jag har inget annat val,
så det är bara att fortsätta framåt,
en minut i taget,
ett pyttelitet steg,
jag börjar på kanten,
med längtan i blick
men ångest i kroppen.

Jag gör det för att få uppleva den där dagen,
den där stunden,
den där friheten,
livet på riktigt,
utan säkerthetsbeteenden om kostar mer än de smakar.

Den där dagen kommer jag våga både hoppa och landa på egen hand,
utan att vara naken,
utan säkerthetslinor,
utan hårda ord,
utan ångest,
bara som Linda,
den vackraste av mig,
och längtan dit är större än allt annat.

Dagens lärdom:
att acceptera något/någon behöver inte innebära/betyda att jag gillar situationen.

Så mycket lättare allt blev,
så mycket som ramlade på plats,
så mycket mer okej allt genast känns,
tack Fatima!

Jag har haft några lipiga dagar,
jag har burit runt på massa oro,
jag har haft massa generell ångest i kroppen,
obehaget har varit oerhört skrämmande,
men i dagens samtal så lossnade en hel del,
jag vågade äntligen vara svag i behandlingen,
duktiga
Linda
lämnade
över
sig
till
den
riktiga
Linda.

Så jag accepterar följande:
- jag är sjuk.
- john bor på annat håll i veckorna.
- lägenheten ser ut som ett helvete under renoveringen.
- jag orkar inte med livet till hundra procent just nu.
- ibland känner jag mig ensam i sjukdomen och i tillfrisknandet.
- att jag är jag.

Well done Linda!

Nu ska jag handla, tömma köket, riva ut golvet, måla lister och sen hänga med min Iphone som landat hos mig idag.
Sweet onsdag!

Med kärlek
// Linda

Jag har slutat att ta ansvar,
jag har medvetet slutat engagera mig,
(på gott och ont),
och givetvis inte i alla sammanhang,
men jag har bytt strategi,
och jag ska inte sticka under stolen med att det är förjävla jobbigt ibland.

Jag har slutat skicka massa sms,
jag har slutat ringa,
jag har slutat styra upp möten/träffar/häng,
(till viss del, ibland faller jag tillbaka)
och nu jobbar jag på att inte ha dåligt samvete för det,
tough shit faktiskt,
men gött och en sådan lättnad,
jösses alltså.

Anledning?

Jag insåg att jag inte är ensam ansvarig för att en relation ska fungera (it takes two to tango!),
att alltid vara den som styr upp eller åker till gjorde mig ledsen,
att hela tiden vänta på gensvar gör/gjorde mig frustrerad,
jag kände mig olycklig/onöjd,
jag vill ha relationer där även jag känner mig prioriterad.

Så jag ljög lite i början på inlägget,
jag tar visst ansvar
men på ett helt annat sätt än innan,
och det är så fantastiskt jävla skönt.

Tiderna förändras,
relationer likaså,
det gör ont,
men det är nödvändigt,
här skiljs agnarna från betet,
just i denna stund,
coolt va?

Och vill ni veta en hemlighet?
Man kan ringa TILL min mobil och inte bara IFRÅN,
man kan skicka sms TILL min mobil och inte bara IFRÅN,
man kan åka TILL malmö och träffa mig oxå,
visst är det märkligt!?

Jag gör just nu inte annat än exponerar mig för jobbiga situationer,
det är mitt heltidsarbete just nu,
and i am doing well,
fick en guldstjärna idag,
töntigt men ack så fint.

Nu ska jag tagga ner,
vila lite,
kanske sova någon timme,
för att ta nya tag imorgon,
fint det.

Mot natten
med kärlek
// Linda