molndans

Tredje dagen i tredje veckan,
smekmånaden är över,
nu är det riktigt otroligt kämpigt,
hade jag inte varit så jävla envis hade jag hoppat av,
men det kommer jag aldrig göra,
aldrig.

Idag känner jag mig tom.

Känslan jag egentligen letar efter är nakenhet,
allt lixom skalas av mig,
även om jag vet att det som skalas bort är sjukligt så är det extremt smärtsamt,
det sjukliga har varit en del av mig i nästan halva mitt liv,
jag står öga mot öga med en enorm rädsla och mitt tidigare sätt att lösa det har tagits bort,
jag känner mig därför oerhört naken och utlämnad,
sårbar som aldrig förr.

Jag har inte alla svar,
jag är nybörjare på det här,
och jag avskyr att göra saker jag inte kan,
det triggar mig mer än allt annat,
men jag har inget annat val,
så det är bara att fortsätta framåt,
en minut i taget,
ett pyttelitet steg,
jag börjar på kanten,
med längtan i blick
men ångest i kroppen.

Jag gör det för att få uppleva den där dagen,
den där stunden,
den där friheten,
livet på riktigt,
utan säkerthetsbeteenden om kostar mer än de smakar.

Den där dagen kommer jag våga både hoppa och landa på egen hand,
utan att vara naken,
utan säkerthetslinor,
utan hårda ord,
utan ångest,
bara som Linda,
den vackraste av mig,
och längtan dit är större än allt annat.