börja om.
http://lindasmolndans.blogspot.com
där hittar ni mig i fortsättningen.
med kärlek
där hittar ni mig i fortsättningen.
med kärlek
Linda
om änglar och demoner.
svårt att få ner orden,
Jag arbetstränar,
Och så är jag lite arg också,
Jag har följt två bloggar ett tag,
Fan,
Ibland förstår jag mig inte alls på livet,
Barn ska inte dö,
Vila i frid du vackra stjärnpojke!
de busar med mig,
vill inte landa på papper,
men det kommer.
Jag arbetstränar,
lagar mat,
vilar,
fäller några tårar,
kramas med kärleken,
myser med fina vänner,
samtalar med Fatima,
klappar på katterna,
åker tåg,
lär mig nya saker om mig själv,
lär mig nya saker om andra,
längtar,
undrar,
saknar.
.........................................
Och så är jag lite arg också,
Idunkliniken ska läggas ner,
orden finns inte,
jag känner mig uppgiven för det handlar om pengar,
Region Skåne vill spara pengar,
bam,
de gav kontraktet till några med sämre vård (Idun fick 22,5 poäng av 23 möjliga. De fick 17!)
men de krävde mindre pengar,
upprörande,
tröttsamt,
ledsamt,
bedrövligt.
Skitpolitiker och Region Skåne som inte ser helheter,
pengar är fan inte allt,
människor och deras välbefinnande ÄR viktigare,
alltid alltid alltid.
........................................................................
Jag har följt två bloggar ett tag,
en mamma och en son,
Anna och Gustav,
han är 12 år och kämpar mot cancer,
hon är mamman som kämpar för sin sons överlevnad,
eller de gjorde,
på Alla Hjärtans Dag blev han en änglapojk,
den vackraste av alla såklart,
hon blev en änglamamma sargad för alltid,
jävla skitsjukdom.
Fan,
vi måste lösa det där cancermonstret,
snart!
Ibland förstår jag mig inte alls på livet,
på något sätt.
Barn ska inte dö,
inte under några omständigheter,
it makes no sense.
Vila i frid du vackra stjärnpojke!
// Linda
förändringens vindar?
Sista natten i lyan,
Två veckor kvar i dagvården,
Jag räknar ner till allt möjligt,
Det krävs total fokusering,
Förändringens vindar viner,
Det är mycket komplexa känslor nu,
En del sorg,
Jag hoppas,
Som en klok man sa: det löser sig!
med kärlek
sista natten som Malmöbo,
sista natten som särbo/sambo,
v
e
m
o
d
i
g
t.
Två veckor kvar i dagvården,
två veckor kvar på sjukskrivningen.
Jag räknar ner till allt möjligt,
samtidigt som jag försöker fånga varje ögonblick,
kroppen är trött,
härjad till och med,
jag försöker ta vara på mig,
vila,
lyssna,
röra.
Det krävs total fokusering,
hela tiden,
jag har inte råd att vackla,
matmonstrena hugger direkt,
som hungriga pirayor,
men jag känner mig trots allt stark som en oxe,
märkligt.
Förändringens vindar viner,
and i like it.
Det är mycket komplexa känslor nu,
allt och inget,
hit och dit,
upp och ner,
fram och tillbaka.
En del sorg,
ganska mycket skam,
blandat med ilska
och en hel massa lycka,
märkligt.
Jag hoppas,
jag längtar,
jag kämpar,
jag älskar,
jag lever.
Som en klok man sa: det löser sig!
med kärlek
Linda
förlamande rädsla.
Som en skugga trampar jag genom snåren,
över,
på,
under,
igenom.
Tar det nånsin slut?
Idag
tvivlar
jag.
Den förlamande rädslan håller mig stenhårt,
den jagar sig igenom min röda pärm,
förbi mina verktyg,
lurar sig bortom Fatimas ord,
ljuger för mig,
förbannat.
Dagvården närmar sig sitt slut,
jag försöker krama ut det sista,
jag behöver varje liten droppe,
varje sekund där är avgörande,
och det skrämmer mig.
Matmonsterna är just nu större än störst,
stora och skrämmande,
ångestfyllda och dämpande,
elaka och stressande,
men jag försöker försöker försöker låta det vara så,
det får vara så,
det är inte konstigt alls,
men det gör så förbannat oerhört bedrövligt ont,
i
hela
mig.
Förlamande rädsla
ge dig iväg,
NU!
Linda goes känslostorm.
Jullovets sista kväll,
jag känner lättnad,
det har varit fint,
missförstå mig rätt,
men nu är jag trött,
jag behöver mina rutiner,
jag behöver kliniken,
jag behöver Fatima.
Mitt mål för 2010 är att hitta balansen,
det är faktiskt ett måste,
annars kommer inte min kropp orka så länge till,
den är så spänd att minsta beröring nästan gör ont,
kortisonet bubblar i venerna på grund av stressen,
så
jag
måste
hitta
den
där
jävla
balansen
ganska
snart.
Själviskt nog tycker jag att jag är värd den redan,
jag tycker att jag jobbat hårt nog,
men
jag
vet
också
att
det
är
därför
den
lyser
med
sin
frånvaro.
Jag måste "jobba" lagom för att hitta balansen,
men minsta lilla av för mycket och den springer sin väg,
och samma om jag "jobbar" för lite,
tröttsamt.
Å andra sidan har det bara gått en knapp vecka av 2010,
jag behöver inte lösa allt ikväll,
balans Linda,
balans.
Jag satt där i soffan,
med de djupaste av smålands skogar runt mig,
lyssnande till hennes berättelser,
försökte komma ihåg,
pusslade ihop minnesbilderna,
vilken jävla soppa,
helt otroligt.
Ju äldre jag blir,
ju mer jag lär,
ju mer jag ser,
desto argare blir jag.
hur fan är han funtad?
Det förtär mig inifrån,
den jävla hatkärleken,
ångesten den medför,
ilskan som bygger bo,
i need to deal with it,
en gång för alla.
Det är på gång,
oftast kan jag skratta åt det,
se det som en parodi,
men när jag sen möter deras blick,
och jag ser resultatet,
då skäms jag för mitt skratt,
så oändligt mycket smärta,
så enormt stor skada,
hur kan man skratta åt det?
kanske för att jag själv ska överleva?
så många frågor,
så få svar.
// Linda
jag känner lättnad,
det har varit fint,
missförstå mig rätt,
men nu är jag trött,
jag behöver mina rutiner,
jag behöver kliniken,
jag behöver Fatima.
Mitt mål för 2010 är att hitta balansen,
det är faktiskt ett måste,
annars kommer inte min kropp orka så länge till,
den är så spänd att minsta beröring nästan gör ont,
kortisonet bubblar i venerna på grund av stressen,
så
jag
måste
hitta
den
där
jävla
balansen
ganska
snart.
Själviskt nog tycker jag att jag är värd den redan,
jag tycker att jag jobbat hårt nog,
men
jag
vet
också
att
det
är
därför
den
lyser
med
sin
frånvaro.
Jag måste "jobba" lagom för att hitta balansen,
men minsta lilla av för mycket och den springer sin väg,
och samma om jag "jobbar" för lite,
tröttsamt.
Å andra sidan har det bara gått en knapp vecka av 2010,
jag behöver inte lösa allt ikväll,
balans Linda,
balans.
Jag satt där i soffan,
med de djupaste av smålands skogar runt mig,
lyssnande till hennes berättelser,
försökte komma ihåg,
pusslade ihop minnesbilderna,
vilken jävla soppa,
helt otroligt.
Ju äldre jag blir,
ju mer jag lär,
ju mer jag ser,
desto argare blir jag.
hur fan är han funtad?
Det förtär mig inifrån,
den jävla hatkärleken,
ångesten den medför,
ilskan som bygger bo,
i need to deal with it,
en gång för alla.
Det är på gång,
oftast kan jag skratta åt det,
se det som en parodi,
men när jag sen möter deras blick,
och jag ser resultatet,
då skäms jag för mitt skratt,
så oändligt mycket smärta,
så enormt stor skada,
hur kan man skratta åt det?
kanske för att jag själv ska överleva?
så många frågor,
så få svar.
// Linda
2009 blir till 2010
Så var den här,
sista dagen detta år,
med raketer ska vi avsluta och påbörja,
spännande enligt några,
läskigt tycker vissa,
häftigt säger någon,
skrämmande hävdar en annan,
själv
hittar
jag
inget
bra
ord.
Jag har som jag sagt tidigare oerhört svårt för högtider,
jag känner mig så vilsen,
sorgen blir så intensiv,
innan har jag gömt mig ifrån det,
men inte nu längre,
2009 lärde mig att gömma är sjukt obra,
så nu låter jag det vara som det är med förhoppning om att det svåra på så sätt ska klinga av.
Jag är med John på hans jobb,
han är som ett barn på julafton,
ögonen tindrar,
kroppen spritter,
idéerna haglar,
han och Marcus jobbar hårt för att deltagarna ska få den bästa kvällen nånsin,
de är genuina,
de är vackra,
ikväll är deras kväll,
det gläder mig mer än något annat.
Jag ska nog vara med en sväng över middagen,
det är det enda jag tänker ha som ett måste för i afton,
ja plus att jag vill hålla John i handen när 2009 blir till 2010,
that is all I need for now.
2009 har varit ett år fyllt av allt,
den första halvan var den bästa nånsin,
den sista halvan har varit den kämpigaste/tuffaste nånsin (med goda avsikter och resultat)
jag ser tillbaka och är nöjd,
jag har gjort mitt bästa utifrån mina möjligheter,
varken mindre eller mer.
Nästa år blir mitt år,
då jag ska göra handling av detta årets lärdom,
och mitt enda krav på mig själv är att lyssna på mitt inre,
följa MITT hjärta,
varken mindre eller mer.
Så,
adjö och tack 2009,
välkommen 2010,
tack alla ni som får mitt hjärta att slå lite extra,
ja alla ni andra oxå förresten,
fy fan vad vi/ni är bra.
Gott slut och Gott Nytt!
Med kärlek
eder Linda
sista dagen detta år,
med raketer ska vi avsluta och påbörja,
spännande enligt några,
läskigt tycker vissa,
häftigt säger någon,
skrämmande hävdar en annan,
själv
hittar
jag
inget
bra
ord.
Jag har som jag sagt tidigare oerhört svårt för högtider,
jag känner mig så vilsen,
sorgen blir så intensiv,
innan har jag gömt mig ifrån det,
men inte nu längre,
2009 lärde mig att gömma är sjukt obra,
så nu låter jag det vara som det är med förhoppning om att det svåra på så sätt ska klinga av.
Jag är med John på hans jobb,
han är som ett barn på julafton,
ögonen tindrar,
kroppen spritter,
idéerna haglar,
han och Marcus jobbar hårt för att deltagarna ska få den bästa kvällen nånsin,
de är genuina,
de är vackra,
ikväll är deras kväll,
det gläder mig mer än något annat.
Jag ska nog vara med en sväng över middagen,
det är det enda jag tänker ha som ett måste för i afton,
ja plus att jag vill hålla John i handen när 2009 blir till 2010,
that is all I need for now.
2009 har varit ett år fyllt av allt,
den första halvan var den bästa nånsin,
den sista halvan har varit den kämpigaste/tuffaste nånsin (med goda avsikter och resultat)
jag ser tillbaka och är nöjd,
jag har gjort mitt bästa utifrån mina möjligheter,
varken mindre eller mer.
Nästa år blir mitt år,
då jag ska göra handling av detta årets lärdom,
och mitt enda krav på mig själv är att lyssna på mitt inre,
följa MITT hjärta,
varken mindre eller mer.
Så,
adjö och tack 2009,
välkommen 2010,
tack alla ni som får mitt hjärta att slå lite extra,
ja alla ni andra oxå förresten,
fy fan vad vi/ni är bra.
Gott slut och Gott Nytt!
Med kärlek
eder Linda
att vara jag(ad).
Känslan gömmer sig,
längst in bland de osagda orden,
som lekande barn,
som sovande björnar,
som dansande vargar.
Ibland landar de rätt,
ibland störtar de,
ibland landar jag,
ibland störtar jag.
Som att vara jag(ad).
Hans ögon gnistrar,
plötsligt ser jag ångesten,
kroppen knyter sig,
jag vill bara krama,
hårt,
hårt,
hårt.
Men jag är tyst.
Som en grav,
den är tyst men säger så ofantligt mycket,
bara genom att finnas,
eller att inte finnas,
tystnad.
Den röda pärmen smyger sig fram,
dess innehåll skriker efter mig,
ber om uppmärksamhet,
nästan så jag kan höra vrålet,
våga vara liten.
Jag tar mod till mig,
säger något,
orden rasplar ur mig som en skjutande kulspruta,
pang.
Sen är jag tyst.
Många ögon stirrar på mig,
jag vet att de är vänliga,
men jag är så ovan,
känslan slår på,
jag hinner inte reagera,
pang.
Som att vara jag(ad).
Låt den vara,
låt den komma,
rosa moln,
swish,
det går bra.
Jag får leta i efterhand,
vilka sår gick upp,
kanske inga,
kanske många,
det spelar ingen roll,
jag överlever,
bara jag vågar.
Valet river i bröstet,
rätt eller fel,
svårt eller lätt,
behöver jag bry mig?
Äsch,
han vet,
jag vet,
vi vet,
det får räcka.
som att vara jag(ad)
dansandes längs molnen
med en röd pärm och kärleken i famnen
smälter jag in bland de osagda orden.
// Linda
längst in bland de osagda orden,
som lekande barn,
som sovande björnar,
som dansande vargar.
Ibland landar de rätt,
ibland störtar de,
ibland landar jag,
ibland störtar jag.
Som att vara jag(ad).
Hans ögon gnistrar,
plötsligt ser jag ångesten,
kroppen knyter sig,
jag vill bara krama,
hårt,
hårt,
hårt.
Men jag är tyst.
Som en grav,
den är tyst men säger så ofantligt mycket,
bara genom att finnas,
eller att inte finnas,
tystnad.
Den röda pärmen smyger sig fram,
dess innehåll skriker efter mig,
ber om uppmärksamhet,
nästan så jag kan höra vrålet,
våga vara liten.
Jag tar mod till mig,
säger något,
orden rasplar ur mig som en skjutande kulspruta,
pang.
Sen är jag tyst.
Många ögon stirrar på mig,
jag vet att de är vänliga,
men jag är så ovan,
känslan slår på,
jag hinner inte reagera,
pang.
Som att vara jag(ad).
Låt den vara,
låt den komma,
rosa moln,
swish,
det går bra.
Jag får leta i efterhand,
vilka sår gick upp,
kanske inga,
kanske många,
det spelar ingen roll,
jag överlever,
bara jag vågar.
Valet river i bröstet,
rätt eller fel,
svårt eller lätt,
behöver jag bry mig?
Äsch,
han vet,
jag vet,
vi vet,
det får räcka.
som att vara jag(ad)
dansandes längs molnen
med en röd pärm och kärleken i famnen
smälter jag in bland de osagda orden.
// Linda
att vara ett (h)jul.
Enda barnet,
Nu är det jul,
Så jag åker,
Med ett leende på läpparna,
Julen är oerhört svår för mig,
Tänkte de nånsin på det?
Jag drömmer om egna traditioner,
En så jul behöver jag,
Imorse vaknade jag i Js famn och friden var där några sekunder,
enda barnbarnet,
det är jag.
Nu är det jul,
då kopplas hjulen på,
alla ska få en del av mig,
jag ska få en del av alla,
för det har jag bestämt.
Så jag åker,
till,
ifrån,
hem,
bort.
Med ett leende på läpparna,
alltid detta jävla leende,
för nu är det jul igen.
Julen är oerhört svår för mig,
ur matperspektiv,
familjeperspektiv,
livsperspektiv.
Tänkte de nånsin på det?
klart de gjorde,
men det spelar ingen roll,
för livet var ju som det var.
Nu ligger jag i sängen ute i Åby,
vi firar hos kärlekens familj,
jag önskar så att mitt inre kunde hitta den där julfriden,
men nu är det inte så,
och det är okej,
jag låter tårarna rulla längs kinderna,
sorgen får riva i mitt bröst,
det bara är så,
just nu.
Jag drömmer om egna traditioner,
med min egna familj,
ur det innersta som jag vill,
så som jag har skapat det,
dit jag tillhör,
på ett självklart sätt,
utan påklistrade leenden och svart sorg som filtrerar bort det vackra.
En så jul behöver jag,
där mina hjul inte behövs.
//Linda
Imorse vaknade jag i Js famn och friden var där några sekunder,
det är värt mer än allt.
om att inte ge upp.
Att
landa
i
en
soffa
av
förståelse
är
ibland
livsomvälvande.
Jag vet att jag är stark,
jag vet att jag är modig,
jag vet att jag är envis,
men
det
har
aldrig
funnits
något
val.
inte för mig iallafall.
Jag har kämpat emot,
jag har kämpat med,
år in och år ut,
men aldrig har jag lyssnat på den vinande rösten i mitt inre.
Jag lät deras ångestfyllda ansikten styra mina val,
jag torkade deras osynliga tårar med min aldrig sinande lojalitet,
allt jag ville var att de skulle vara lyckligast i världen,
att de skulle bli vi.
Det är en stor uppgift för ett litet barn,
det förstår jag nu,
därav
min
stora
svarta
sorg.
Jag sörjer det som inte blev,
jag sörjer det som var,
samtidigt som jag glädjs med det som faktiskt är.
jag vet att de älskar mig mer än mest,
jag vet att de gjorde sitt allra bästa med vad de hade,
mer kan man faktiskt inte begära,
även om jag ibland önskar just det mer än något annat.
Det
är
inte
längre
en
hemlighet
och
det
skrämmer
mig
ibland
till
tårar
men alltmer ofta klingar skrattet högre och tydligare.
Jag har klarat av nästan nio veckors behandling,
sex guldstjärnor pryder min röda pärm,
jag är ofantligt stolt och imponerad av mig själv,
men
framförallt
så
vet
jag
att
jag
kommer
bli
frisk.
även om vägen ibland känns omöjlig och evinnerlig.
Tack för en fantastisk onsdag.
med kärlek
Linda
landa
i
en
soffa
av
förståelse
är
ibland
livsomvälvande.
Jag vet att jag är stark,
jag vet att jag är modig,
jag vet att jag är envis,
men
det
har
aldrig
funnits
något
val.
inte för mig iallafall.
Jag har kämpat emot,
jag har kämpat med,
år in och år ut,
men aldrig har jag lyssnat på den vinande rösten i mitt inre.
Jag lät deras ångestfyllda ansikten styra mina val,
jag torkade deras osynliga tårar med min aldrig sinande lojalitet,
allt jag ville var att de skulle vara lyckligast i världen,
att de skulle bli vi.
Det är en stor uppgift för ett litet barn,
det förstår jag nu,
därav
min
stora
svarta
sorg.
Jag sörjer det som inte blev,
jag sörjer det som var,
samtidigt som jag glädjs med det som faktiskt är.
jag vet att de älskar mig mer än mest,
jag vet att de gjorde sitt allra bästa med vad de hade,
mer kan man faktiskt inte begära,
även om jag ibland önskar just det mer än något annat.
Det
är
inte
längre
en
hemlighet
och
det
skrämmer
mig
ibland
till
tårar
men alltmer ofta klingar skrattet högre och tydligare.
Jag har klarat av nästan nio veckors behandling,
sex guldstjärnor pryder min röda pärm,
jag är ofantligt stolt och imponerad av mig själv,
men
framförallt
så
vet
jag
att
jag
kommer
bli
frisk.
även om vägen ibland känns omöjlig och evinnerlig.
Tack för en fantastisk onsdag.
med kärlek
Linda
Ibland.
Jag gjorde ett val för några veckor sedan,
ett val som ingen annan vet,
och nu börjar det kännas,
jag visste att det skulle krävas enormt mod av mig,
jag förstod att vägen skulle bli krokig,
men inte så här.
Jag vet att valet var rätt,
iallafall just nu,
vissa dagar krävs det att jag väljer mellan pest och kolera,
vilket ibland gör mer ont än något annat,
men jag vet att om det går vägen så är det värt varenda tår.
För störst av allt är kärleken!
// Linda
ett val som ingen annan vet,
och nu börjar det kännas,
jag visste att det skulle krävas enormt mod av mig,
jag förstod att vägen skulle bli krokig,
men inte så här.
Jag vet att valet var rätt,
iallafall just nu,
vissa dagar krävs det att jag väljer mellan pest och kolera,
vilket ibland gör mer ont än något annat,
men jag vet att om det går vägen så är det värt varenda tår.
För störst av allt är kärleken!
// Linda
grått.
Bitterheten i det huset gör mig så ont,
deras hårda ord smattrar som kulsprutor,
oron gnager långt in i benmärgen,
tårarna ligger alltid nära
men
jag
kan
inte
leva
hennes
liv
längre
.
Imorgon får jag äntligen landa på Idun igen
(blev sjuk av vaccinet så jag missade två hela dagar förra veckan),
det behövs,
jag behöver vägledning,
jag känner mig helt vilsen i matträsket,
det är mycket hopplöshetskänslor i den frågan just nu,
jag försöker att inte jaga upp mig,
men just nu tycker jag det är oerhört smärtsamt.
Jag vet att vägen är lång,
men jag är så trött.
tänk om någon kunde bära mig bara för ett litet tag...
tack älskling för din kärlek,
den håller ett stadigt tag om min ibland lite vingliga kropp,
jag älskar dig.
// Linda
deras hårda ord smattrar som kulsprutor,
oron gnager långt in i benmärgen,
tårarna ligger alltid nära
men
jag
kan
inte
leva
hennes
liv
längre
.
Imorgon får jag äntligen landa på Idun igen
(blev sjuk av vaccinet så jag missade två hela dagar förra veckan),
det behövs,
jag behöver vägledning,
jag känner mig helt vilsen i matträsket,
det är mycket hopplöshetskänslor i den frågan just nu,
jag försöker att inte jaga upp mig,
men just nu tycker jag det är oerhört smärtsamt.
Jag vet att vägen är lång,
men jag är så trött.
tänk om någon kunde bära mig bara för ett litet tag...
tack älskling för din kärlek,
den håller ett stadigt tag om min ibland lite vingliga kropp,
jag älskar dig.
// Linda
Spegel, spegel på väggen där...
Speglar,
Känn hur foten landar,
Det snurrar,
Duns.
Andetagen blir snabba och ryckiga.
Duns.
Allt jag vill är att fånga henne i fallet,
Avslut.
Hon är säker,
Pust.
Ut i regnet,
speglar,
speglar,
alla dessa jävlar speglar.
Känn hur foten landar,
fokusera på bäckenet,
tänk på armens rörelse,
lyssna på andningen,
känn hur kroppen rör sig,
jobba med den.
Det snurrar,
någon faller,
ångesten bankar oss alla till panik,
vart man än vänder sig stirrar en skräckfylld blick tillbaka,
klockan tickar mot längtande tider,
snart är det över.
Duns.
Andetagen blir snabba och ryckiga.
Duns.
Allt jag vill är att fånga henne i fallet,
fumliga försök att stoppa hennes arga händer mot sitt panikslagna huvud,
jag glömde själv att andas,
snabba fötter fortsätter röra sig i salen,
rösten ger uppmaningar,
jag ger upp,
går med raska steg fram med en lugnande hand,
rusar ut efter vatten,
andas in,
andas ut.
Avslut.
Hon är säker,
nu är det bara vi andra som ska ta oss därifrån,
helst utan nya sår i själen,
går inte klockan oerhört långsamt?
Pust.
Ut i regnet,
aldrig har vattnet mot ansiktet varit så befriande,
sex gånger kvar,
kom igen Linda,
du kan.
jag försöker.
jag försöker sluta kämpa emot,
jag försöker låta känslorna komma och gå,
jag försöker att inte värdera,
jag
försöker
och
försöker
och
försöker.
det gör så ont,
så obeskrivligt ont.
12 års gömd ångest,
jösses,
det är inte konstigt att det gör ont,
obeskrivligt ont.
och
det
är
när
jag
vågar
vara
svag
som
jag
förstår
hur
enormt
stark
jag
är.
// Linda
jag försöker låta känslorna komma och gå,
jag försöker att inte värdera,
jag
försöker
och
försöker
och
försöker.
det gör så ont,
så obeskrivligt ont.
12 års gömd ångest,
jösses,
det är inte konstigt att det gör ont,
obeskrivligt ont.
och
det
är
när
jag
vågar
vara
svag
som
jag
förstår
hur
enormt
stark
jag
är.
// Linda
Sorg.
Det bor en enorm sorg i mitt inre,
svart som natten,
intensiv,
hjärtskärande,
förödande.
Jag jobbar med den nu,
jag känner på den,
plockar ut och lägger tillbaka.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Att något så diffust kan göra så intensivt jävla ont,
nästan fysiskt ont,
sjukt märkligt.
Träffande samtal här idag,
det är bra,
riktigt bra,
men så sjukt oerhört jävla kämpigt.
Jag trodde jag skulle trilla sönder i hennes famn,
en relativt okänd kvinna höll om mig som aldrig förr,
hon smekte min arm och viskade lugnande ord i mitt öra,
du får vara ledsen fina Linda,
det får göra ont,
obeskrivligt jävla ont.
Då blev sorgen ännu intensivare,
just det har fattats mig i så många år,
känslan av att bli sedd i känslan utan någon värdering,
måtte jag kunna ge mina barn det någon gång!
// Linda
svart som natten,
intensiv,
hjärtskärande,
förödande.
Jag jobbar med den nu,
jag känner på den,
plockar ut och lägger tillbaka.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Att något så diffust kan göra så intensivt jävla ont,
nästan fysiskt ont,
sjukt märkligt.
Träffande samtal här idag,
det är bra,
riktigt bra,
men så sjukt oerhört jävla kämpigt.
Jag trodde jag skulle trilla sönder i hennes famn,
en relativt okänd kvinna höll om mig som aldrig förr,
hon smekte min arm och viskade lugnande ord i mitt öra,
du får vara ledsen fina Linda,
det får göra ont,
obeskrivligt jävla ont.
Då blev sorgen ännu intensivare,
just det har fattats mig i så många år,
känslan av att bli sedd i känslan utan någon värdering,
måtte jag kunna ge mina barn det någon gång!
// Linda
Att våga vara lyckligast.
Tågets rytm vaggar min kropp till ro,
utanför strilar landskapen förbi likt ett ösregn,
kvinnan mitt emot kämpar mot sömnen,
mannen bredvid mig sitter djupt försjunken i sin bok,
själv sitter jag leendes och stampar takten till musiken i mina öron,
nu är jag friden själv.
Jag avslutar veckan med två guldstjärnor på min röda pärm och ett inre lika glatt som ett barnkalas,
dansandes till Billie the Vision och med kärleken nära,
tack.
// med kärlek Linda
utanför strilar landskapen förbi likt ett ösregn,
kvinnan mitt emot kämpar mot sömnen,
mannen bredvid mig sitter djupt försjunken i sin bok,
själv sitter jag leendes och stampar takten till musiken i mina öron,
nu är jag friden själv.
Jag avslutar veckan med två guldstjärnor på min röda pärm och ett inre lika glatt som ett barnkalas,
dansandes till Billie the Vision och med kärleken nära,
tack.
// med kärlek Linda
svartvitt.
Jag är bra på att tänka i svart eller vitt,
det har varit mitt skyddsnät när världen skrämmer,
men vet ni,
det fungerar inte alltid så bra i längden,
så jag försöker tänka lite mer i grått nu,
och det är faktiskt ganska roligt!
Varje dag är ett nytt litet liv just nu,
jag vaknar med nyfiken blick,
undrar vad som väntar mig,
vilka nya kunskaper kommer landa i min kropp,
vem kommer jag träffa på,
får jag möjlighet att prova en ny tanke i handling,
det är så coolt.
Dock gör det mig oerhört trött på kvällarna,
igår somnade jag strax efter nio,
hopplöst,
Per kallade det visst för tantvarning,
haha,
jag bjuder på det.
Jag menar för bara ett par veckor sedan kunde jag inte sova alls,
och då var jag inte rolig nånstans,
nu är jag ganska rolig framtill åttatiden iallafall,
så då är jag nog hellre lite tant än ett monster,
någon gång blir jag nog bara Linda hela dagen,
haha.
Nu ska jag städa vår studio för på måndag ska lyan värderas,
tänk på mig för det där rummet tycks dra fram mina allra sämsat sidor bara genom att finnas,
(stackars Per som kommer ikväll, haha!)
Mot städexponeringen!
// Linda som längtar så tills vi har landat i Ystad för bara tanken på att packa, flytta och städa ger mig myrkrypningar på ställen jag inte trodde fanns i min kropp...
det har varit mitt skyddsnät när världen skrämmer,
men vet ni,
det fungerar inte alltid så bra i längden,
så jag försöker tänka lite mer i grått nu,
och det är faktiskt ganska roligt!
Varje dag är ett nytt litet liv just nu,
jag vaknar med nyfiken blick,
undrar vad som väntar mig,
vilka nya kunskaper kommer landa i min kropp,
vem kommer jag träffa på,
får jag möjlighet att prova en ny tanke i handling,
det är så coolt.
Dock gör det mig oerhört trött på kvällarna,
igår somnade jag strax efter nio,
hopplöst,
Per kallade det visst för tantvarning,
haha,
jag bjuder på det.
Jag menar för bara ett par veckor sedan kunde jag inte sova alls,
och då var jag inte rolig nånstans,
nu är jag ganska rolig framtill åttatiden iallafall,
så då är jag nog hellre lite tant än ett monster,
någon gång blir jag nog bara Linda hela dagen,
haha.
Nu ska jag städa vår studio för på måndag ska lyan värderas,
tänk på mig för det där rummet tycks dra fram mina allra sämsat sidor bara genom att finnas,
(stackars Per som kommer ikväll, haha!)
Mot städexponeringen!
// Linda som längtar så tills vi har landat i Ystad för bara tanken på att packa, flytta och städa ger mig myrkrypningar på ställen jag inte trodde fanns i min kropp...
Nu är nu.
Måndagkvällen sänker sina lugnande vingar över mig,
jag försöker få ner andningen i magen,
långt därborta viner vinden lite hotande,
eller är det kanske natten som skrämmer?
Jag väljer bort sorgsenheten i mitt inre,
ikväll behöver jag vara kreativ på ett annat sätt,
jag behöver landa på den ryckiga vägen därnere,
då krävs total närvaro annars kommer jag störta.
Jag har haft ett långt samtal,
innehållet föll in långt efter luren lagts på,
igår hade jag blivit rädd och oerhört ledsen för samma insikt,
idag känner jag mig istället enormt stark.
Jag har börjat välja mina krig,
jag är också bara människa och kan inte jonglera med flera livsavgörande saker samtidigt,
det om något har jag lärt mig under årens gång.
Andningen föll så ner i magen,
den vinande vinden kändes plötsligt lugnande istället för skrämmande,
nu vet jag.
Kärleken till mig själv börjar bli oerhört stark,
den har krafter jag inte trodde fanns i mitt sargade inre,
jag har faktiskt fler sår med skorpor än utan,
jag har efter ynka fyra veckors behandling gjort framsteg som jag trodde skulle ta flera år,
det är så häftigt att ord inte finns.
Jag lyfter blicken och möter min katts lekfulla uppsyn,
hon märker att något har hänt i mitt inre,
hennes leende följs av ett välkänt knorrande,
hon är lycklig och stolt,
precis som jag.
I samma ögonblick släpper den andra katten ifrån sig ett ljud likt en kärlekssång,
jag vänder mig mot henne och inser att även hon känner friden som sänkts sig över vårt hem,
sådär ligger vi tre en bra stund,
de somnar och jag lyssnar länge på deras andetag,
jag tar återigen telefonen i handen,
slår numret för att säga god natt och en ny känsla tar form.
Äntligen.
Det tog mer än tre år.
Men nu är den här.
på riktigt.
Känslan av frihet i att vara jag,
Att våga ta plats,
Att våga släppa rädslan för förlust,
vad som än händer så har jag ändå vunnit.
Tre år är en lång tid men inte i jämförelse med hela livet.
Nu är nu,
då är då,
Varken mindre eller mer!
jag försöker få ner andningen i magen,
långt därborta viner vinden lite hotande,
eller är det kanske natten som skrämmer?
Jag väljer bort sorgsenheten i mitt inre,
ikväll behöver jag vara kreativ på ett annat sätt,
jag behöver landa på den ryckiga vägen därnere,
då krävs total närvaro annars kommer jag störta.
Jag har haft ett långt samtal,
innehållet föll in långt efter luren lagts på,
igår hade jag blivit rädd och oerhört ledsen för samma insikt,
idag känner jag mig istället enormt stark.
Jag har börjat välja mina krig,
jag är också bara människa och kan inte jonglera med flera livsavgörande saker samtidigt,
det om något har jag lärt mig under årens gång.
Andningen föll så ner i magen,
den vinande vinden kändes plötsligt lugnande istället för skrämmande,
nu vet jag.
Kärleken till mig själv börjar bli oerhört stark,
den har krafter jag inte trodde fanns i mitt sargade inre,
jag har faktiskt fler sår med skorpor än utan,
jag har efter ynka fyra veckors behandling gjort framsteg som jag trodde skulle ta flera år,
det är så häftigt att ord inte finns.
Jag lyfter blicken och möter min katts lekfulla uppsyn,
hon märker att något har hänt i mitt inre,
hennes leende följs av ett välkänt knorrande,
hon är lycklig och stolt,
precis som jag.
I samma ögonblick släpper den andra katten ifrån sig ett ljud likt en kärlekssång,
jag vänder mig mot henne och inser att även hon känner friden som sänkts sig över vårt hem,
sådär ligger vi tre en bra stund,
de somnar och jag lyssnar länge på deras andetag,
jag tar återigen telefonen i handen,
slår numret för att säga god natt och en ny känsla tar form.
Äntligen.
Det tog mer än tre år.
Men nu är den här.
på riktigt.
Känslan av frihet i att vara jag,
Att våga ta plats,
Att våga släppa rädslan för förlust,
vad som än händer så har jag ändå vunnit.
Tre år är en lång tid men inte i jämförelse med hela livet.
Nu är nu,
då är då,
Varken mindre eller mer!
tredje.
Tredje dagen i tredje veckan,
smekmånaden är över,
nu är det riktigt otroligt kämpigt,
hade jag inte varit så jävla envis hade jag hoppat av,
men det kommer jag aldrig göra,
aldrig.
Idag känner jag mig tom.
Känslan jag egentligen letar efter är nakenhet,
allt lixom skalas av mig,
även om jag vet att det som skalas bort är sjukligt så är det extremt smärtsamt,
det sjukliga har varit en del av mig i nästan halva mitt liv,
jag står öga mot öga med en enorm rädsla och mitt tidigare sätt att lösa det har tagits bort,
jag känner mig därför oerhört naken och utlämnad,
sårbar som aldrig förr.
Jag har inte alla svar,
jag är nybörjare på det här,
och jag avskyr att göra saker jag inte kan,
det triggar mig mer än allt annat,
men jag har inget annat val,
så det är bara att fortsätta framåt,
en minut i taget,
ett pyttelitet steg,
jag börjar på kanten,
med längtan i blick
men ångest i kroppen.
Jag gör det för att få uppleva den där dagen,
den där stunden,
den där friheten,
livet på riktigt,
utan säkerthetsbeteenden om kostar mer än de smakar.
Den där dagen kommer jag våga både hoppa och landa på egen hand,
utan att vara naken,
utan säkerthetslinor,
utan hårda ord,
utan ångest,
bara som Linda,
den vackraste av mig,
och längtan dit är större än allt annat.
smekmånaden är över,
nu är det riktigt otroligt kämpigt,
hade jag inte varit så jävla envis hade jag hoppat av,
men det kommer jag aldrig göra,
aldrig.
Idag känner jag mig tom.
Känslan jag egentligen letar efter är nakenhet,
allt lixom skalas av mig,
även om jag vet att det som skalas bort är sjukligt så är det extremt smärtsamt,
det sjukliga har varit en del av mig i nästan halva mitt liv,
jag står öga mot öga med en enorm rädsla och mitt tidigare sätt att lösa det har tagits bort,
jag känner mig därför oerhört naken och utlämnad,
sårbar som aldrig förr.
Jag har inte alla svar,
jag är nybörjare på det här,
och jag avskyr att göra saker jag inte kan,
det triggar mig mer än allt annat,
men jag har inget annat val,
så det är bara att fortsätta framåt,
en minut i taget,
ett pyttelitet steg,
jag börjar på kanten,
med längtan i blick
men ångest i kroppen.
Jag gör det för att få uppleva den där dagen,
den där stunden,
den där friheten,
livet på riktigt,
utan säkerthetsbeteenden om kostar mer än de smakar.
Den där dagen kommer jag våga både hoppa och landa på egen hand,
utan att vara naken,
utan säkerthetslinor,
utan hårda ord,
utan ångest,
bara som Linda,
den vackraste av mig,
och längtan dit är större än allt annat.
acceptans.
Dagens lärdom:
att acceptera något/någon behöver inte innebära/betyda att jag gillar situationen.
Så mycket lättare allt blev,
så mycket som ramlade på plats,
så mycket mer okej allt genast känns,
tack Fatima!
Jag har haft några lipiga dagar,
jag har burit runt på massa oro,
jag har haft massa generell ångest i kroppen,
obehaget har varit oerhört skrämmande,
men i dagens samtal så lossnade en hel del,
jag vågade äntligen vara svag i behandlingen,
duktiga
Linda
lämnade
över
sig
till
den
riktiga
Linda.
Så jag accepterar följande:
- jag är sjuk.
- john bor på annat håll i veckorna.
- lägenheten ser ut som ett helvete under renoveringen.
- jag orkar inte med livet till hundra procent just nu.
- ibland känner jag mig ensam i sjukdomen och i tillfrisknandet.
- att jag är jag.
Well done Linda!
Nu ska jag handla, tömma köket, riva ut golvet, måla lister och sen hänga med min Iphone som landat hos mig idag.
Sweet onsdag!
Med kärlek
// Linda
att acceptera något/någon behöver inte innebära/betyda att jag gillar situationen.
Så mycket lättare allt blev,
så mycket som ramlade på plats,
så mycket mer okej allt genast känns,
tack Fatima!
Jag har haft några lipiga dagar,
jag har burit runt på massa oro,
jag har haft massa generell ångest i kroppen,
obehaget har varit oerhört skrämmande,
men i dagens samtal så lossnade en hel del,
jag vågade äntligen vara svag i behandlingen,
duktiga
Linda
lämnade
över
sig
till
den
riktiga
Linda.
Så jag accepterar följande:
- jag är sjuk.
- john bor på annat håll i veckorna.
- lägenheten ser ut som ett helvete under renoveringen.
- jag orkar inte med livet till hundra procent just nu.
- ibland känner jag mig ensam i sjukdomen och i tillfrisknandet.
- att jag är jag.
Well done Linda!
Nu ska jag handla, tömma köket, riva ut golvet, måla lister och sen hänga med min Iphone som landat hos mig idag.
Sweet onsdag!
Med kärlek
// Linda
ett inlägg om ansvar.
Jag har slutat att ta ansvar,
jag har medvetet slutat engagera mig,
(på gott och ont),
och givetvis inte i alla sammanhang,
men jag har bytt strategi,
och jag ska inte sticka under stolen med att det är förjävla jobbigt ibland.
Jag har slutat skicka massa sms,
jag har slutat ringa,
jag har slutat styra upp möten/träffar/häng,
(till viss del, ibland faller jag tillbaka)
och nu jobbar jag på att inte ha dåligt samvete för det,
tough shit faktiskt,
men gött och en sådan lättnad,
jösses alltså.
Anledning?
Jag insåg att jag inte är ensam ansvarig för att en relation ska fungera (it takes two to tango!),
att alltid vara den som styr upp eller åker till gjorde mig ledsen,
att hela tiden vänta på gensvar gör/gjorde mig frustrerad,
jag kände mig olycklig/onöjd,
jag vill ha relationer där även jag känner mig prioriterad.
Så jag ljög lite i början på inlägget,
jag tar visst ansvar
men på ett helt annat sätt än innan,
och det är så fantastiskt jävla skönt.
Tiderna förändras,
relationer likaså,
det gör ont,
men det är nödvändigt,
här skiljs agnarna från betet,
just i denna stund,
coolt va?
Och vill ni veta en hemlighet?
Man kan ringa TILL min mobil och inte bara IFRÅN,
man kan skicka sms TILL min mobil och inte bara IFRÅN,
man kan åka TILL malmö och träffa mig oxå,
visst är det märkligt!?
Jag gör just nu inte annat än exponerar mig för jobbiga situationer,
det är mitt heltidsarbete just nu,
and i am doing well,
fick en guldstjärna idag,
töntigt men ack så fint.
Nu ska jag tagga ner,
vila lite,
kanske sova någon timme,
för att ta nya tag imorgon,
fint det.
Mot natten
med kärlek
// Linda
jag har medvetet slutat engagera mig,
(på gott och ont),
och givetvis inte i alla sammanhang,
men jag har bytt strategi,
och jag ska inte sticka under stolen med att det är förjävla jobbigt ibland.
Jag har slutat skicka massa sms,
jag har slutat ringa,
jag har slutat styra upp möten/träffar/häng,
(till viss del, ibland faller jag tillbaka)
och nu jobbar jag på att inte ha dåligt samvete för det,
tough shit faktiskt,
men gött och en sådan lättnad,
jösses alltså.
Anledning?
Jag insåg att jag inte är ensam ansvarig för att en relation ska fungera (it takes two to tango!),
att alltid vara den som styr upp eller åker till gjorde mig ledsen,
att hela tiden vänta på gensvar gör/gjorde mig frustrerad,
jag kände mig olycklig/onöjd,
jag vill ha relationer där även jag känner mig prioriterad.
Så jag ljög lite i början på inlägget,
jag tar visst ansvar
men på ett helt annat sätt än innan,
och det är så fantastiskt jävla skönt.
Tiderna förändras,
relationer likaså,
det gör ont,
men det är nödvändigt,
här skiljs agnarna från betet,
just i denna stund,
coolt va?
Och vill ni veta en hemlighet?
Man kan ringa TILL min mobil och inte bara IFRÅN,
man kan skicka sms TILL min mobil och inte bara IFRÅN,
man kan åka TILL malmö och träffa mig oxå,
visst är det märkligt!?
Jag gör just nu inte annat än exponerar mig för jobbiga situationer,
det är mitt heltidsarbete just nu,
and i am doing well,
fick en guldstjärna idag,
töntigt men ack så fint.
Nu ska jag tagga ner,
vila lite,
kanske sova någon timme,
för att ta nya tag imorgon,
fint det.
Mot natten
med kärlek
// Linda
