molndans

Min hjärna kommer tacka mig den dag jag trillar av pinnen,
på riktigt tacka mig,
för då kommer nog vara första gången nånsin som den får vila,
vila som i att inte tänka alls,
bara ligga och göra ingenting.
(du där uppe: får nu inga dumma idéer för jag kommer isåfall fortsätta vara en pain även efter jag lämnat in!)

Tänk er själva att gå igenom ett helt liv utan att vila,
det orkar man ju bara inte,
men min hjärna har inget val!
för jag tänker,
tänker,
tänker,
vrider och vänder,
plockar bort,
lägger tillbaka,
lägger till,
analyserar,
tänker,
tänker,
sen analyserar jag det jag har analyserat för att se om jag kan hitta en annan vinkel på den första analysen,
plus att jag analyserar de saker som jag först inte analyserar för att jag tänker att det är konstigt om jag inte analyserar de.

Förstår ni att min hjärna antagligen önskar semester mer än gärna (det är nu jag förstår att kärleken verkligen har tagit sig in i min hjärna med sina bedrövliga ordvitsar! Hua! Återigen, man ska aldrig säga aldrig!)

jag förstår den,
på riktigt,
för jag är så trött på mitt tänkande att ord inte räcker till,
kräktrött,
toktrött,
skit-trött.

Samtidigt så vet jag att perioden just nu är extrem på alla sätt,
det finns inget "vanligt svenssonliv" över den alls,
(inte för att jag vet om det överhvudtaget finns något som "ett vanligt svenssonliv men ändå.)
allt är ju bara sådär Linda-tokigt,
it makes no sense,
just nu.

Jag känner mig lite överkokt,
ni vet sådär mosig som potatisen blir om man kokar den för länge,
ny information kan just nu inte ta sig in lika smidigt som innan,
jag får lixom lura in den förbi hjärnan som troligtvis också sjukskrivit sig,
lite drygt men kul samtidigt för det händer så mycket saker hela tiden,
det bara haglar ner grejer som jag klurat på länge,
mycket länge,
ruggigt länge,
och jag blir bara sådär härligt varm i kroppen.

Fy fan vad jag är bra,
på riktigt.

Kärleken är också fantastiskt bra,
bäst faktiskt,
så mycket skit han får ta dag ut och dag in,
mina frågor och tankar kring allt hela tiden,
mina ytterst märkliga gråtsessioner,
samt min dryga överanalyseringsförmåga,
han är en klippa,
så det så.

(hans hjärna kommer nog också tacka mig enormt den dagen jag trillar av pinnen,
herrejösses vad jag nog inte är populär i hjärnvärlden. but i so don´t care!)

Jag har det dock förhållandevis bra,
jag gör enorma framsteg,
jag känner mig otroligt levande,
jag blir bokstavligen starkare för VARJE dag som går,
jag skrattar mycket och ofta,
jag njuter av allt- kämpigt som lätt,
jag växer växer växer som människa
and i love it!

Nu ska jag träna med Johanna,
gott det.

Förresten,
tusen och åter tusen tack för fina ord om mitt skrivande fina E-L,
de kommer jag leva länge på och jag klurar fortfarande på din idé! :)

med kärlek
mot livet
// Linda

Ps. Jag försöker peppa min hjärna med kärlekens brors ord:
så länge någon har en diagnos har jag gott om tålamod! :)

i torsdags var jag på föreläsning,
Mia Törnbloms,
skitgött.

pepp.
skratt.
livet.

i helgen har jag varit på hennes kurs,
privilegie.

men vet ni,
jag är så sjukt jävla trött på terapi.
aptrött.
snortrött.
kräktrött.

igår var det terapi och jag har helt enkelt gått i för mycket terapi i förhållande till flera andra på kursen för att det skulle ge mig något nytt.

MEN
idag var det bra,
vi gick igenom hennes metod mot starkare självkänsla,
jag kunde applicera det på livet,
jag fick verktyg,
det är bra,
riktigt bra!

Positivt tänkande är lösningen.  Våga vara glad. Våga tänka om. DU kan bara du bestämmer dig. På riktigt!

Imorgon skulle jag ha börjat på Idun men det har blivit flyttat till den 28e,
ytterligare en veckas vilande alltså,
sweet.
Jag var dock där och träffade min helper (jag som kallar henne för det) i torsdags,
det kändes skitbra,
inte först men sen,
så nu är jag pepp

Dock ska jag ta ett annat stort steg imorgon,
jag ska börja på teater,
woohoo,
det ska bli tokroligt (även om jag är skiträdd)

Nu ska jag lägga mig på sängen och inte tänka på något alls för det behöver jag.
med kärlek
// Linda

Om tre timmar går jag in genom deras dörrar,
20 veckors heltidsterapi börjar,
idag är första mötet med min behandlare,
det är nervöst,
skrämmande,
läskigt,
kräkframkallande,
ångestladdat.

Men.

Jag är stark.
Jag är modig.
Jag vågar vara rädd.
Jag är redo.
På riktigt.

Så,
jag tar ett stadigt grepp om sambons hand (i tanken för han är på jobbet),
och går mot ljusare tider.

Förresten,
Holland var fantastiskt fint.
Amazing.
Så härligt att hänga med Hanna igen. Fina fina vän.
Helt klart den bästa helgen!

Mot livet
med kärlek
// Linda

Duns.
Posten kom.
som alltid men plötsligt ändrades allt.

Jag promenerade förbi den flera gånger,
disträ som attan,
men så gick jag dit,
räkningar,
reklam,
tidning,
och brevet.

Avsändare: Idunkliniken.

Hej Linda,

bla bla bla
du är välkommen på nybesök den 17e september.
bla bla bla
dagvården börjar 21 september.
bla bla bla
välkommen.

Stopp.
21 september.
om 12 dagar.
herrejösses.
glädjeskutt.
ångestrus.
kramp.
lättnad.
rädsla.

jaha.
okej.

here we go,
finally,
hua.

men först blir det semester i Holland med kärleken.
kramas med bästa vännen.
strosa i utlandet.
fota.
tanka kraft och kärlek från de närmaste.
semestra semestra semestra.
jag älskar att resa så en bättre uppladdning kan det inte bli!
(och jag lär behöva all kraft jag kan få för hösten kommer bli jävligt kämpig!)

Med kärlek
Linda

Jag har oerhört svårt att sätta ord på känslor,

Sommaren går mot sitt slut,

Innanför vår ytterdörr hänger en spegel,
den har alltid kännts lite hotfull,
men häromdagen hände något,
min bruna ögon stirrade tillbaka på mig,
och där var det,
känslan av gillande,
jag kände mig snygg,
värdig,
vacker,
viktig,
värdefull.

På riktigt för första gången nånsin,
därinne studsade till,
helt plötsligt ekade Innie, John och Hannas ord i mitt huvud:
Du är en av de modigaste och vackraste människorna jag vet, Linda.

Innan kändes de bara tunga att höra för jag kunde inte alls ta det till mig,
men efter några riktigt tunga veckor,
kämpandes som en tok,
så kom nu utdelningen,
big time.

Det var fantastiskt och jag kommer leva på den stunden för alltid,
det är jag värd.

med kärlek
Linda

Förövrigt så är Innie, John och Hanna lika modiga och lika vackra!

Jag försöker sluta kämpa emot kroppen,
jag försöker låta alla saker bara köra igenom mig,
men det är svårt,
ruggigt svårt,
och kroppen börjar skrika av utmattning,
även om jag, fysiskt sätt, inte gör något alls.

När jag tittar henne djupt i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag den,
ångesten,
rädslan,
ilskan,
förtvivlan,
ensamheten,
den bottenlösa kärleken,
det svåraste nånsin,
och jag vill bara dra in henne i famnen och aldrig släppa taget.

När jag tittar honom djupt in i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag samma sak,
men på ett annat sätt.
Långt därinne döljer sig muren,
den oerhört tjocka muren,
den ogenomträngliga muren,
och rysningar kryper längs min rygg,
men jag vill bara dra in honom i famnen och aldrig släppa taget.

Tankarna far genom min kropp,
vad eller vem har gjort er så illa,
vad kommer ilskan ifrån,
vad eller vem är ni så rädda för?

En vacker dag måste jag nog ställa frågan,
men än är jag inte redo,
jag kan inte förmå min mun att forma orden,
som om jag vore stum,
så förblir jag tyst.

Tystnaden är min ständiga följeslagare,
jag väljer oftast den i en konfrontation med mina nära,
kanske för att jag är feg,
men mest för att jag oftast inte kan hitta de rätta orden,
och allt måste blir rätt annars kan det likaväl vara.

Jag försöker berätta för de mina hur mycket de betyder,
jag försöker visa de hur speciella de är i mina ögon,
allt jag vill är att de ska veta att jag älskar de precis som de är,
men orden räcker inte till för att visa mig själv hur viktig jag faktisk är,
det har de aldrig gjort,
jag vet inte riktigt varför,
bara att kroppen börjar tröttna.

Finns svaren i hans och hennes ögon,
kanske till viss del,
men de viktiga svaren finns nog i djupet av mina ögon,
jag måste bara våga titta,
på riktigt.

Men jag är rädd.
oerhört rädd.

det kommer att gå bra.
det måste gå bra.
någon dag.

med kärlek
// Linda

Det finns många negativt laddade ord i mitt huvud,
som jag bedömer andra med,
men framförallt mig själv,
dock har jag aldrig sagt de högt,
jag har inte vågat,
inte velat erkänna för någon annan,
och framförallt inte för mig själv.

Jag är en översittare,
jag är egoistisk,
jag är elak,
jag är dominant,
jag snackar mycket skit,
jag är feg.

Jävligt mycket sitter i det.

Jag är rädd.
ofantligt rädd.

Idag tog jag stora beslut,
djupa,
starka,
svåra,
läskiga,
skrämmande beslut,
men det känns helt rätt.

Jag gjorde helt enkelt en livsinvestering.

Jag fick plats på kliniken,
jag bestämde mig för att ta den,
fullt ut.

Dagvård,
20 veckor,
måndag till fredag,
8.00-16.00,
börjar någon gång  i oktober.

Hårt jävla jobb,
skitsvårt,
läskigt,
skrämmande,
ångestfullt.

Jag ska vändas in och ut,
ut och in,
dag ut och dag in i 20 veckor.

Bara tanken på det får mig att gråta,
men inte bara av ångest,
utan av lättnad,
djup och innerlig lättnad.

Nu har jag fått min chans,
som jag har kämpat för den,
länge,
nu ska jag bara ta vara på den,
på riktigt.

Jag kommer alltså bli borta länge från den andra verkligheten (jobbverkligheten),
långtidssjukskriven,
igen.

Gör det ont?
Otroligt jävla tokont,
långt in i hjärteroten,
men det gör mig oxå ännu mer peppad,
jag måste göra det här,
för mig,
nu,
några andra alternativ är inte aktuella.

Jag nästan kröp ut från det där huset idag,
jag kan inte minnas när jag kände mig så trött sist,
som om allt bara släppte,
som om allt bara slog mig i huvudet,
pang.

Jag ska vila,
omge mig med nära och kära,
gå långa promenader,
bada i havet,
gråta,
prata,
vila,
för i oktober börjar den riktiga kampen.

Jag har investerat i livet,
har du?

med kärlek
// Linda

Jag skuttade in i pärlan tidigt,
knappade in Borås i GPSen,
höjde volymen på stereon och log hela vägen.

3 år,
långa år kan tyckas,
saknaden har bott långt inne i hjärtat,
men åren försvann på ett vips,
kram kram kram,
finaste vännen.

Sen följde nio timmars total harmoni,
skratten avlöste varandra konstant,
blandat med massa bebisgos,
prat prat prat,
te och kakor,
ännu mera skratt.

drog långsamt benen mot pärlan igen,
önskar jag hade kunnat stanna där alltid,
fast med John oxå då så klart,
i ett hus bredvid deras,
det hade varit total harmoni alltid.

jag körde därifrån med direkt saknad,
men total glädje,
inside and out.

Det är så det ska vara,
äkta vänskap,
alltid.

Återigen kommer jag höja ribban,
för jag vet hur det ska vara,
harmoni.

Tack Linda,
du är en pärla,
alltid nära hjärtat.

Grattis till din finfin familj,
ni skiner lycka,
genuin lycka!

Jag vet att vi ses snart,
det känner jag i hela kroppen,
men om det skulle dröja så spelar det ingen roll,
du är med mig ändå,
alltid.

jag är trött idag,
det blir en dag i vilans tecken,
regnet öser ner,
fridfullt,
alltså blir det kattgos och bokläsning all day long,
men först en del mys med min mamma.

All kärlek
// Linda

en i barndomsgänget ska gifta sig,
alla är bjudna utom jag,
det gör ont,
jävligt ont faktiskt.

givetvis börjar tankarna härja,
monstret längst in gör sig ännu lite starkare,
ångesten skrattar mig hånfullt i ansiktet,
men något händer där inne,
egentligen säger det hela mer om de än om mig,
eller man kan ju se det hur man vill,
jag bara vet att det gör ont,
jävligt ont.

dax att skriva om adressboken igen.

och ja, idag är jag lite bitter och det är helt okej!
// Linda

en bra läkare,
saklig,
lyssnade på det jag sa (trots min tydliga ångest!),
hon tog mig på allvar utan krusiduller,
tack.

jag är sjukskriven,
igen.
men jag tänker inte se på det så,
det får jag inte,
fast det gör ont,
jag är rädd,
jag är besviken,
men det är okej.

jag är inte sjukdomen,
jag är Linda (nu ska jag bara hitta och ta vara på henne. På riktigt!)

Förra gången var jag så mörk,
full med dödslängtan,
det är jag inte nu,
inte alls,
jag gick bara sönder på vägen (mot perfektionism?),
vilken miss,
vilken käftsmäll,
men ack så nödvändig.

det är okej att falla,
först då kan man resa sig igen,
på riktigt.

nu väntar sjukgymnastik,
samtalsterapi,
ätstörningsklinik (ja, jag är sjuk så oxå!),
batteriladdning
och därimellan massa massa vila!

med kärlek
// Linda

ja,
nu blev det så.

jag sprang rätt in i den.
igen.
hårt.

kroppen är slutkörd.
huvudet surrar.
jag är trött.
vansinnigt trött.

men det är dax att ta tag i det.
allt.
en gång för alla.
det är jag värd.

läkaren på måndag.
tänk på mig

//L

Jag tog telefonen utan att veta vem som sökte mig,
överraskad men ändå inte,
jag satte ju själv bollen i rullning med brevet,
men ändå,
jag trodde åren hade gjort sitt.

Genast åkte jag över tjugo år tillbaka i tiden,
swoop så satt jag på Föreningsgatan,
med Bond dansandes runt benen på mig,
däruppe i sitt rum sitter min bror,
hon står i vårt nyrenoverade finhus och donar med något,
han svischar runt i trädgården med gräsklipparen.

swoop.

nu sitter jag i min lya i malmö,
vuxen,
med dansande längtan i kroppen,
så tokigt,
så vansinnigt tokigt.

att höra om alla som var min familj,
saker har ändrats,
förändrats,
så även jag,
men det tar ändå inte bort roten,
tiden tar inte bort de där åtta åren,
mina första,
nånsin.

bror och jag bor numera i samma stad,
märkligt.

märkligt är nog ordet som beskriver det mest,
den tiden har jag ingen att dela med,
den som kanske var den viktigaste,
nånsin,
är numera något som aldrig nämns,
något fult,
något skamset.

men jag var bara ett barn
och de togs ifrån mig utan förklaring.

det
gör
vansinnigt
ont.

arg.
arg.
arg.

men egentligen är jag nog bara avundsjuk.
jag vill oxå vara speciellt bra på något.
jag vill oxå ha en passion.
jag vill ha något att spendera tid på.

jag gillar inte att vara avundsjuk.
it makes no sense.

akuten hela natten,
pappa har troligtvis fått en propp,
ångest,
ångest,
ångest.

han är ändå ganska okej,
tack och lov,
nu är det bara den där bedrövliga väntan på provsvar...?

jag är hemma från jobbet,
ringde nyss,
där är kaos.

hennes man gick bort i söndags.
tomhet.
fruktansvärda jävla skitsjukdom.
det har gått så fort,
galet fort.
besked för ett par månader sedan och nu är han borta.
borta.
hur fan är det möjligt?
vila i frid!

tårarna tycks inte ta slut.

vi fick just andra oroande besked om annan närstående,
när ska det ta slut?
när ska de få vila?

jag är innerligt trött nu.
jag tänker inte svara i telefon på länge nu,
det för inget gott med sig och jag orkar inte mer.
på riktigt.

-L

och du där uppe- i so don´t like you!

fredagmorgon.
klockan visar 8.40.
nu ska han ha landat på Kastrup,
tre veckor och en dag sedan jag pussade honom hej då,
det känns nästan overkligt,
det pirrar nervöst i hela kroppen,
hela jag bara ler,
äntligen.

9.15
mobilen plingar till,
- nu tar vi strax tåget, älskade. Vi ses på centralen. Puss
jag dansar in i duschen,
styr upp mig lite,
ta på mig mina nyinköpta (emmaus!) vårskor,
stänger ytterdörren bakom mig med vetskapen om att nästa gång jag öppnar den så är vi två,
då är jag hel igen,
fantastiskt.

Möts av en strålande sol och kvittrande fåglar,
hinner tänka att hela världen verkar le idag.

Pang.
Smash.
Fan.
någon har gjort inbrott i bilen,
slagit in fönstret på passagerarsidan,
det är glas i hela jävla bilen,
stereon är helt söndertrasad.

tomhet.

John, John, John.
jag måste få tag på john,
han väntar ju på mig vid centralen,
utan mobil och nycklar hem,
och jag kan inte ta mig dit pga allt glassplitter.
jag ringer till både peter och marcus,
men de har lämnat john för vidare färd hemåt,
helvete.

jag ringer centralen,
inget svar.

jag öppnar återigen ytterdörren,
ensam,
landar tokgråtandes i sängen,
känner mig så fruktansvärt kränkt,
långt in i hjärteroten,
och lurad på johns hemkomst.

det tar en och en halv timme innan john ringer,
då är han jätteskärrad för han trodde något hade hänt mig,
folk pratade om en bilolycka inne i stan...

- åh älskling vad skönt att det bara är bilen som är sönder.
skit i den, jag tar taxi hem och är där alldeles strax. jag älskar dig. puss.

leendet återkommer,
sakta men säkert.
jag tar på mig vårskorna igen,
dansar ut för att invänta min älskade,
världen ler igen och den stunden kan ingen stjäla från mig. från oss.

// Linda (som är toklycklig men jätteledsen samtidigt. Nu har ni tagit båda våra cyklar och slagit sönder vår bil. Ni rubbar min trygghet och jag känner mig osäker när jag vandrar på min gata. Ni har förstört min påskafton som skulle firas hos min älskade mamma med däckbyte på bilen och fint sällskap då john har spelning! Det är helt enkelt genomruttet på alla sätt men jag tänker inte bli bitter på världen. Jag lever. Jag är älskad. Jag älskar. Det är det enda som räknas, alltid!)

idag kom hon,
ställde sig i dörren,
tårarna rann på henne:
- nu går jag hem och kommer inte tillbaka förrän han är död!

stora kliv och jag slöt armarna om henne,
gode gud vad jag inte ville släppa henne,
om jag bara kunde krama bort hennes helvete för en stund,
om jag bara kunde hjälpa henne att andas utan dödsångest för en sekund,
om jag bara kunde ge henne frid för en sekund,
men det kunde jag inte,
jag kunde bara krama henne och viska i hennes öra att jag tänker på henne,
jävla satans skitsjukdom.

sen gick hon,
kvar stod jag med massa glad barn som ville ha frukost,
det är en sjuk jävla värld vi lever i och idag är jag bara så fruktansvärt jävla less på den.
// Linda

dödsångesten har jagat oss alla på jobbet,
beskedet kom för någon månad sedan,
hennes man kommer att dö,
tystnad.

vad finns att säga?

vi vill krama henne,
men det får vi inte,
hon klarar inte det säger hon,
det blir på riktigt då.

vi försöker prata om vardagliga saker,
men allt känns så banalt,
ångesten river i kroppen,
jag beundrar henne,
jag förstår inte hur hon orkar,
men jag beundrar henne innerligt.

livet måste fortsätta,
han lever nu,
just nu,
precis som vi,
det är ingen skillnad,
alla ska vi den vägen vandra,
skillnaden är att han fått ett bäst före datum,
det har inte vi,
än...

jag fick ett mejl av john idag,
han stormtrivs i gambia,
han känner sig fri,
han känner sig levande,
så skrev han att tanken på min famn är det enda som kan få honom att gå på planet hem igen.
(tanken på hans famn är det enda som kan få mig att åka till gambia. för jag är rädd)

jag försöker finna känslan av frihet i det vardagliga,
för det har alltid skrämt mig,
jag känner mig fri med john,
och jag känner mig fri hemma (oftast!),
men egentligen spelar det inte så stor roll,
för just nu är det enda som räknas.

Så just nu tänder jag ett ljus här hemma,
ett ljus som ska skina bort cancerhelvetet,
för störst av allt är kärleken och ljuset som kommer med den.

Farmor
Morfar
Calle
Carina
Madde
William
Matilda

Anders
Farfar

med kärlek
// Linda