förändringens vindar?
Sista natten i lyan,
Två veckor kvar i dagvården,
Jag räknar ner till allt möjligt,
Det krävs total fokusering,
Förändringens vindar viner,
Det är mycket komplexa känslor nu,
En del sorg,
Jag hoppas,
Som en klok man sa: det löser sig!
med kärlek
sista natten som Malmöbo,
sista natten som särbo/sambo,
v
e
m
o
d
i
g
t.
Två veckor kvar i dagvården,
två veckor kvar på sjukskrivningen.
Jag räknar ner till allt möjligt,
samtidigt som jag försöker fånga varje ögonblick,
kroppen är trött,
härjad till och med,
jag försöker ta vara på mig,
vila,
lyssna,
röra.
Det krävs total fokusering,
hela tiden,
jag har inte råd att vackla,
matmonstrena hugger direkt,
som hungriga pirayor,
men jag känner mig trots allt stark som en oxe,
märkligt.
Förändringens vindar viner,
and i like it.
Det är mycket komplexa känslor nu,
allt och inget,
hit och dit,
upp och ner,
fram och tillbaka.
En del sorg,
ganska mycket skam,
blandat med ilska
och en hel massa lycka,
märkligt.
Jag hoppas,
jag längtar,
jag kämpar,
jag älskar,
jag lever.
Som en klok man sa: det löser sig!
med kärlek
Linda
förlamande rädsla.
Som en skugga trampar jag genom snåren,
över,
på,
under,
igenom.
Tar det nånsin slut?
Idag
tvivlar
jag.
Den förlamande rädslan håller mig stenhårt,
den jagar sig igenom min röda pärm,
förbi mina verktyg,
lurar sig bortom Fatimas ord,
ljuger för mig,
förbannat.
Dagvården närmar sig sitt slut,
jag försöker krama ut det sista,
jag behöver varje liten droppe,
varje sekund där är avgörande,
och det skrämmer mig.
Matmonsterna är just nu större än störst,
stora och skrämmande,
ångestfyllda och dämpande,
elaka och stressande,
men jag försöker försöker försöker låta det vara så,
det får vara så,
det är inte konstigt alls,
men det gör så förbannat oerhört bedrövligt ont,
i
hela
mig.
Förlamande rädsla
ge dig iväg,
NU!
Linda goes känslostorm.
Jullovets sista kväll,
jag känner lättnad,
det har varit fint,
missförstå mig rätt,
men nu är jag trött,
jag behöver mina rutiner,
jag behöver kliniken,
jag behöver Fatima.
Mitt mål för 2010 är att hitta balansen,
det är faktiskt ett måste,
annars kommer inte min kropp orka så länge till,
den är så spänd att minsta beröring nästan gör ont,
kortisonet bubblar i venerna på grund av stressen,
så
jag
måste
hitta
den
där
jävla
balansen
ganska
snart.
Själviskt nog tycker jag att jag är värd den redan,
jag tycker att jag jobbat hårt nog,
men
jag
vet
också
att
det
är
därför
den
lyser
med
sin
frånvaro.
Jag måste "jobba" lagom för att hitta balansen,
men minsta lilla av för mycket och den springer sin väg,
och samma om jag "jobbar" för lite,
tröttsamt.
Å andra sidan har det bara gått en knapp vecka av 2010,
jag behöver inte lösa allt ikväll,
balans Linda,
balans.
Jag satt där i soffan,
med de djupaste av smålands skogar runt mig,
lyssnande till hennes berättelser,
försökte komma ihåg,
pusslade ihop minnesbilderna,
vilken jävla soppa,
helt otroligt.
Ju äldre jag blir,
ju mer jag lär,
ju mer jag ser,
desto argare blir jag.
hur fan är han funtad?
Det förtär mig inifrån,
den jävla hatkärleken,
ångesten den medför,
ilskan som bygger bo,
i need to deal with it,
en gång för alla.
Det är på gång,
oftast kan jag skratta åt det,
se det som en parodi,
men när jag sen möter deras blick,
och jag ser resultatet,
då skäms jag för mitt skratt,
så oändligt mycket smärta,
så enormt stor skada,
hur kan man skratta åt det?
kanske för att jag själv ska överleva?
så många frågor,
så få svar.
// Linda
jag känner lättnad,
det har varit fint,
missförstå mig rätt,
men nu är jag trött,
jag behöver mina rutiner,
jag behöver kliniken,
jag behöver Fatima.
Mitt mål för 2010 är att hitta balansen,
det är faktiskt ett måste,
annars kommer inte min kropp orka så länge till,
den är så spänd att minsta beröring nästan gör ont,
kortisonet bubblar i venerna på grund av stressen,
så
jag
måste
hitta
den
där
jävla
balansen
ganska
snart.
Själviskt nog tycker jag att jag är värd den redan,
jag tycker att jag jobbat hårt nog,
men
jag
vet
också
att
det
är
därför
den
lyser
med
sin
frånvaro.
Jag måste "jobba" lagom för att hitta balansen,
men minsta lilla av för mycket och den springer sin väg,
och samma om jag "jobbar" för lite,
tröttsamt.
Å andra sidan har det bara gått en knapp vecka av 2010,
jag behöver inte lösa allt ikväll,
balans Linda,
balans.
Jag satt där i soffan,
med de djupaste av smålands skogar runt mig,
lyssnande till hennes berättelser,
försökte komma ihåg,
pusslade ihop minnesbilderna,
vilken jävla soppa,
helt otroligt.
Ju äldre jag blir,
ju mer jag lär,
ju mer jag ser,
desto argare blir jag.
hur fan är han funtad?
Det förtär mig inifrån,
den jävla hatkärleken,
ångesten den medför,
ilskan som bygger bo,
i need to deal with it,
en gång för alla.
Det är på gång,
oftast kan jag skratta åt det,
se det som en parodi,
men när jag sen möter deras blick,
och jag ser resultatet,
då skäms jag för mitt skratt,
så oändligt mycket smärta,
så enormt stor skada,
hur kan man skratta åt det?
kanske för att jag själv ska överleva?
så många frågor,
så få svar.
// Linda
