molndans

akuten hela natten,
pappa har troligtvis fått en propp,
ångest,
ångest,
ångest.

han är ändå ganska okej,
tack och lov,
nu är det bara den där bedrövliga väntan på provsvar...?

jag är hemma från jobbet,
ringde nyss,
där är kaos.

hennes man gick bort i söndags.
tomhet.
fruktansvärda jävla skitsjukdom.
det har gått så fort,
galet fort.
besked för ett par månader sedan och nu är han borta.
borta.
hur fan är det möjligt?
vila i frid!

tårarna tycks inte ta slut.

vi fick just andra oroande besked om annan närstående,
när ska det ta slut?
när ska de få vila?

jag är innerligt trött nu.
jag tänker inte svara i telefon på länge nu,
det för inget gott med sig och jag orkar inte mer.
på riktigt.

-L

och du där uppe- i so don´t like you!

fredagmorgon.
klockan visar 8.40.
nu ska han ha landat på Kastrup,
tre veckor och en dag sedan jag pussade honom hej då,
det känns nästan overkligt,
det pirrar nervöst i hela kroppen,
hela jag bara ler,
äntligen.

9.15
mobilen plingar till,
- nu tar vi strax tåget, älskade. Vi ses på centralen. Puss
jag dansar in i duschen,
styr upp mig lite,
ta på mig mina nyinköpta (emmaus!) vårskor,
stänger ytterdörren bakom mig med vetskapen om att nästa gång jag öppnar den så är vi två,
då är jag hel igen,
fantastiskt.

Möts av en strålande sol och kvittrande fåglar,
hinner tänka att hela världen verkar le idag.

Pang.
Smash.
Fan.
någon har gjort inbrott i bilen,
slagit in fönstret på passagerarsidan,
det är glas i hela jävla bilen,
stereon är helt söndertrasad.

tomhet.

John, John, John.
jag måste få tag på john,
han väntar ju på mig vid centralen,
utan mobil och nycklar hem,
och jag kan inte ta mig dit pga allt glassplitter.
jag ringer till både peter och marcus,
men de har lämnat john för vidare färd hemåt,
helvete.

jag ringer centralen,
inget svar.

jag öppnar återigen ytterdörren,
ensam,
landar tokgråtandes i sängen,
känner mig så fruktansvärt kränkt,
långt in i hjärteroten,
och lurad på johns hemkomst.

det tar en och en halv timme innan john ringer,
då är han jätteskärrad för han trodde något hade hänt mig,
folk pratade om en bilolycka inne i stan...

- åh älskling vad skönt att det bara är bilen som är sönder.
skit i den, jag tar taxi hem och är där alldeles strax. jag älskar dig. puss.

leendet återkommer,
sakta men säkert.
jag tar på mig vårskorna igen,
dansar ut för att invänta min älskade,
världen ler igen och den stunden kan ingen stjäla från mig. från oss.

// Linda (som är toklycklig men jätteledsen samtidigt. Nu har ni tagit båda våra cyklar och slagit sönder vår bil. Ni rubbar min trygghet och jag känner mig osäker när jag vandrar på min gata. Ni har förstört min påskafton som skulle firas hos min älskade mamma med däckbyte på bilen och fint sällskap då john har spelning! Det är helt enkelt genomruttet på alla sätt men jag tänker inte bli bitter på världen. Jag lever. Jag är älskad. Jag älskar. Det är det enda som räknas, alltid!)

idag kom hon,
ställde sig i dörren,
tårarna rann på henne:
- nu går jag hem och kommer inte tillbaka förrän han är död!

stora kliv och jag slöt armarna om henne,
gode gud vad jag inte ville släppa henne,
om jag bara kunde krama bort hennes helvete för en stund,
om jag bara kunde hjälpa henne att andas utan dödsångest för en sekund,
om jag bara kunde ge henne frid för en sekund,
men det kunde jag inte,
jag kunde bara krama henne och viska i hennes öra att jag tänker på henne,
jävla satans skitsjukdom.

sen gick hon,
kvar stod jag med massa glad barn som ville ha frukost,
det är en sjuk jävla värld vi lever i och idag är jag bara så fruktansvärt jävla less på den.
// Linda