molndans

Att
landa
i
en
soffa
av
förståelse
är
ibland
livsomvälvande.

Jag vet att jag är stark,
jag vet att jag är modig,
jag vet att jag är envis,
men
det
har
aldrig
funnits
något
val.

inte för mig iallafall.

Jag har kämpat emot,
jag har kämpat med,
år in och år ut,
men aldrig har jag lyssnat på den vinande rösten i mitt inre.

Jag lät deras ångestfyllda ansikten styra mina val,
jag torkade deras osynliga tårar med min aldrig sinande lojalitet,
allt jag ville var att de skulle vara lyckligast i världen,
att de skulle bli vi.

Det är en stor uppgift för ett litet barn,
det förstår jag nu,
därav
min
stora
svarta
sorg.

Jag sörjer det som inte blev,
jag sörjer det som var,
samtidigt som jag glädjs med det som faktiskt är.

jag vet att de älskar mig mer än mest,
jag vet att de gjorde sitt allra bästa med vad de hade,
mer kan man faktiskt inte begära,
även om jag ibland önskar just det mer än något annat.

Det
är
inte
längre
en
hemlighet
och
det
skrämmer
mig
ibland
till
tårar
men alltmer ofta klingar skrattet högre och tydligare.

Jag har klarat av nästan nio veckors behandling,
sex guldstjärnor pryder min röda pärm,
jag är ofantligt stolt och imponerad av mig själv,
men
framförallt
så
vet
jag
att
jag
kommer
bli
frisk.

även om vägen ibland känns omöjlig och evinnerlig.

Tack för en fantastisk onsdag.
med kärlek
Linda

Jag gjorde ett val för några veckor sedan,
ett val som ingen annan vet,
och nu börjar det kännas,
jag visste att det skulle krävas enormt mod av mig,
jag förstod att vägen skulle bli krokig,
men inte så här.

Jag vet att valet var rätt,
iallafall just nu,
vissa dagar krävs det att jag väljer mellan pest och kolera,
vilket ibland gör mer ont än något annat,
men jag vet att om det går vägen så är det värt varenda tår.

För störst av allt är kärleken!

// Linda

Bitterheten i det huset gör mig så ont,
deras hårda ord smattrar som kulsprutor,
oron gnager långt in i benmärgen,
tårarna ligger alltid nära
men
jag
kan
inte
leva
hennes
liv
längre
.

Imorgon får jag äntligen landa på Idun igen
(blev sjuk av vaccinet så jag missade två hela dagar förra veckan),
det behövs,
jag behöver vägledning,
jag känner mig helt vilsen i matträsket,
det är mycket hopplöshetskänslor i den frågan just nu,
jag försöker att inte jaga upp mig,
men just nu tycker jag det är oerhört smärtsamt.

Jag vet att vägen är lång,
men jag är så trött.

tänk om någon kunde bära mig bara för ett litet tag...

tack älskling för din kärlek,
den håller ett stadigt tag om min ibland lite vingliga kropp,
jag älskar dig.

// Linda

Speglar,