molndans

Att
landa
i
en
soffa
av
förståelse
är
ibland
livsomvälvande.

Jag vet att jag är stark,
jag vet att jag är modig,
jag vet att jag är envis,
men
det
har
aldrig
funnits
något
val.

inte för mig iallafall.

Jag har kämpat emot,
jag har kämpat med,
år in och år ut,
men aldrig har jag lyssnat på den vinande rösten i mitt inre.

Jag lät deras ångestfyllda ansikten styra mina val,
jag torkade deras osynliga tårar med min aldrig sinande lojalitet,
allt jag ville var att de skulle vara lyckligast i världen,
att de skulle bli vi.

Det är en stor uppgift för ett litet barn,
det förstår jag nu,
därav
min
stora
svarta
sorg.

Jag sörjer det som inte blev,
jag sörjer det som var,
samtidigt som jag glädjs med det som faktiskt är.

jag vet att de älskar mig mer än mest,
jag vet att de gjorde sitt allra bästa med vad de hade,
mer kan man faktiskt inte begära,
även om jag ibland önskar just det mer än något annat.

Det
är
inte
längre
en
hemlighet
och
det
skrämmer
mig
ibland
till
tårar
men alltmer ofta klingar skrattet högre och tydligare.

Jag har klarat av nästan nio veckors behandling,
sex guldstjärnor pryder min röda pärm,
jag är ofantligt stolt och imponerad av mig själv,
men
framförallt
så
vet
jag
att
jag
kommer
bli
frisk.

även om vägen ibland känns omöjlig och evinnerlig.

Tack för en fantastisk onsdag.
med kärlek
Linda