molndans

det enda jag vill är att han ska förstå,
att han ska ta ansvar för det som varit,
precis som jag måste ta ansvar för det som jag ställt till med,
några ord och så mycket hade lättat,
varför kan du inte ge mig det?

måndagen är snart avklarad,
skönt,
kaos på jobbet idag pga personalbrist,
tokdrygt men alla överlevde,
hua.
(jag undrar om föräldrarna förstår att deras liberala uppfostran kommer att bli min mentala undergång..?)

just nu håller jag på att bli tokig på min kamera,
eller mer på mig själv för att jag inte förstår,
det är toksvårt,
gaaah,
bilderna blir hemska (eller rättare sagt antingen kolsvarta eller kritvita!),
jag blir T O K I G.

nä,
jag ska nog återgå till kameran,
sen blir det bingen,
jag öppnar imorgon- 6.30- G Ä S P!

Ha en fortsatt fin måndag,
det ska jag.
//Lindakärlek

konflikter är tydligen det som genomsyrar mitt liv just nu,
det är märkligt,
ganska jobbigt,
enormt förvirrande,
väldigt lärorikt,
ganska drygt.

hela grejen är att jag för ett tag sedan
bestämde mig för att våga stå upp för mig själv,
jag lovade mig själv att jag skulle bli bättre på att säga ifrån,
ni vet när det händer saker som jag inte gillar eller trivs med,
så det har jag gjort,
jag har varit jätteduktig och jag är enormt imponerad av mig själv,
faktiskt.

men,
jösses vad rörigt det har blivit,
på alla håll och kanter.

Vilket egentligen kanske är förståligt,
helt plötsligt börjar jag sätta gränser,
säga ifrån när något inte känns okej,
ifrågasätta,
klart folk borde reagera,
men jag tänkte inte på att jag faktiskt skulle förlora relationer på kuppen,
vilket kanske var naivt av mig.

men om ett nej förstör en hel vänskapsrelation så är ju frågan hur genuin den egentligen var?

idag har många frågor snurrat i mitt huvud,
jag gick runt på Triangeln i ett par timmar,
handlade upp mina presentkort,
samtidigt som jag försökte lösa upp vissa knutar,
det gick sådär.

Nånstans mitt i lunchen fick jag nog och ringde min annamaria,
vi pratade länge om allt möjligt,
och det var så skönt,
jag saknar henne i vardagen,
på alla möjliga sätt!
Jag har kännt mig tokensam sen igår,
vilket också är bra,
jag behöver öva på det,
men därför var vårt samtal idag så skönt,
en påminnelse om att jag faktiskt har fantastiska människor i mitt liv även om de inte bor här,
jag är inte ensam,
aldrig nånsin.

När jag kom hem ringde John,
det var skönt att prata med honom oxå,
han är klok,
han är ett bra bollplank,
och han känner mig sjukt bra så han vet oftast hur jag tänker (med betoning på oftast!) vilket är skönt,
han kan lixom se ur mitt perspektiv och komma med nya saker ur ett annat perspektiv,
typiskt bra för en förvirrad Linda.

Kontentan av det här inlägget är...
eh..
åh..
att jag inte alls vet vad jag pratar om men att det gör mig ledsen.
Det var ju inte så här det skulle bli.
jag försökte ju bara...förändra ett destruktivt beteende.
(vilket jag kommer fortsätta med även om det kommer bli lite krabbigare att fortsätta nu när jag vet hur konsekvenserna kan bli..!)

Nu ska jag hämta Tanja på centralen,
vi ska till Svedala och käka middag samt titta på film,
bra avslut på en sjukt förvirrande helg.

Må så gott.
//Linda.

tröttsamma jävla människa,
jo hon är faktiskt det,
men ja det är mitt problem,
jag vet,
and i will deal with it,
men ibland behöver jag gnälla av mig,
för att överleva.

det är svårt att förändra när murarna är hårda som av betong och höga som Mount Everest,
samt när viljan inte finns där till hundra procent,
typiskt drygt att komma på det nu,
men bättre sent än aldrig,
right?

mer män till barnomsorgen,
please!?

nu ska jag sova,
fan vad gött.

Natti natti.
//Linda

att vara hemma för mig är inget självklart,
det har alltid varit sökandet som har varit det centrala,
hit och dit,
fram och tillbaka,
bort och bort,
bort från nuet till något nytt.

men just nu är malmö mitt hem.

jag var bra på att fly,
jag visste hur man lättast tog sig ur relationer som betydde lite för mycket,
jag kunde lögnerna som andra kunde köra bil,
jag kunde spelen utantill och behövde inga skrivna regler,
jag var en mästare på falskhet.

nu kan jag inte fly längre,
jag minns inte lögnerna,
jag kan inte längre spela spelet utan skrivna regler,
jag är ganska kass på falskhet,
vilket faktiskt är riktigt bra,
det förstår jag mer än väl,
men samtidigt så vet jag inte hur man gör när man inte gör på det där första sättet,
jag känner ju inte till något annat,
därav min förvirring.

Dock har jag landat rejält i helgen,
jag känner mig bättre till mods,
leendet känns inte längre så falskt,
sorgen är inte så fysiskt intensiv,
jag är okej,
faktiskt.

jag har planerat upp hösten lite,
jag ska försöka vara mer social,
det är där jag faller just nu,
orken räcker inte riktigt till,
men jag ska försöka,
på riktigt.

Min höst ser ut så här just nu (utöver jobb, fotokurs  o träning då alltså):
23 september börjar pappa och jag på fotokurs.
26 september ska jag umgås med finaste Marie.
3-5 oktober ska jag och j har en myshelg i kivikshuset.
10-11 oktober ska jag och Tanja umgås i kivikshuset.
11 oktober är det 25-års fest hos min älskade Saara (80-tals tema o jag har redan fixat en outfit!)
någon dag i vecka 42 är det förhoppningsvis häng med ett par gamla (Isabel o Innie) och några nya Lund-bekantskaper.
26 oktober är det veggiemöte hos Lina i Ronneby så det blir nog en blekingehelg.
7-9 november ska jag till min älskade Sandra i Göteborg.
29 november fyller my lovely mammi år.
4-19 december är jag och finaste emma i Thailand. oh yes baby.
jul firas i en stuga nånstans i sverige med pappa o hans familj.

i veckorna hoppas jag på några sånglektioner,
massa träning,
många häng med mina nära,
lite shopping,
kattkel,
hemmamys,
fotograferande,
livsnjutande helt enkelt.

vet ni,
jag kommer klara mig fint,
i sinom tid.

//Linda som faktiskt börjar se det fina i livet. igen.

spinnandet ekar i det tysta huset,
så fridfullt att hjärtats slag kan höras,
tysta tårar trillar sakta ner mot kudden,
katterna kryper nära nära precis som om de känner min smärta,
de burrar in sig i min famn och stannar där,
länge.

jag har inte sagt något till mamma,
jag har inget behov av att prata just nu,
jag behöver bara vara med någon,
spela yatzy,
gå promenader i skogen,
äta mammas mat,
vara nära.

kanske kan känslan av trygghet hjälpa mig,
den brukar göra det,
det känns redan bättre,
jag börjar sakta kunna reda ut vissa trådar,
sortera tankarna,
bearbeta den akuta smärtan,
tack mamma.

jag ska ta en dusch,
gå en runda,
handla middag,
kela med katterna,
bara vara.

du saknas mig.

ta vara på er.
//Linda
 

nu är jag på jobbet,
här är alldeles tyst,
jag försöker samla mod för dagen efter en sömnlös natt,
jag stirrar på papprena från gårdagens profilanalys,
allt för att inte fokusera på det onda,
jag får inte falla,
inte nu,
inte här.

jag tänker köra till mamma efter jobbet,
hos henne kan jag andas,
hos henne får jag lite ro,
hon är min trygghet,
alltid.

ha en fin helg!
//Linda

jag är vansinnigt trött på mig själv just nu,
jag är ledsen,
jag är deppig,
jag är uppgiven,
jag är bitter,
jag är trasig.

jag är trött på att känna mig rotlös,
jag är trött på att känna mig ensam,
jag är less på att känna mig bitter över min uppväxt,
jag är uppgiven för att vissa saker känns hopplösa,
jag känner mig vansinnigt trasig,
jag är hysteriskt trött hela tiden trots att jag sover sjukt mycket.

jag är vansinnigt rädd,
sådär rädd att jag inte tänker logiskt,
rädd för att ramla ner i mörkret igen,
jag må vara starkare kroppsligt,
och jag må vara mer i kroppslig balans,
men alla mina tankar finns kvar,
min mentala förvirring är fortfarande hysterisk,
mina känslor har inte förändrats,
mitt självförtroende och min självkänsla är fortfarande alldeles för lågt för att det ska vara bra,
och just nu känns det som om all ångest har varit helt i onödan för jag är kvar på ruta ett i tankarna.

jag ramlar fortfarande in i samma tankemönster,
jag låter mig fortfarande utnyttjas,
jag gömmer mig ibland fortfarande bakom ångesten,
jag är fortfarande vansinnigt feg i relationer,
jag ser fortfarande på mig själv som en lägre stående varelse som människor tvingas umgås med,
jag är fortfarande en medelmåtta i mina egna ögon,
så vad fan har jag gjort de senaste tre åren som faktiskt tagit mig något framåt?

(och jo jag VET att jag visst åstadkommit mycket på dessa åren men jag KÄNNER ingen skillnad mer än att jag kan ta mig till jobbet och göra det jag ska utan att bara lipa dagarna i ända men jag BEHÖVER mer än så för att må bra på riktigt.)

jag är för övrigt profil ENFP,
okej..

hemkommen från jobbet,
lite klurigt att jobba på en ettårsavdelning med nackspärr,
men jag överlevde (och barnen oxå!).

Farfars operation gick bra,
nu får vi bara hoppas att analysen av utväxten visar på en godartad sort,
fina fina farfar.

jag måste diska och dammsuga,
marie kommer ikväll och stannar ett par nätter,
och hon behöver inte uppleva mitt kaos oxå,
hua.

imorgon börjar festförberedelserna på riktigt,
matlagning och sånt,
det ska faktiskt bli riktigt roligt,
så jag längtar faktiskt efter lördag nu,
alltså ytterligare ett bra tecken,
i guess.

ikväll ska även lokalen spanas in,
jag har ju inte sett den än,
det blir nog bra.

nä,
nu blir det lite städande här hemma,
på med gummihandskarna,
hua.

//Linda

jag minns inte exakt när jag bestämde mig,
även om jag försöker,
jag letar febrilt i minnet,
går igenom ett år i taget,
kämpar mig igenom alla händelser,
en efter en,
men jag finner inget svar.

kanske letar jag för mycket?

jag minns alla gånger jag tänkte att nu får det vara nog,
även som barn,
jag tog beslut om sådant som en sjuåring inte ska ha en aning om,
år ut och år in,
men jag var aldrig konsekvent,
jag stod aldrig fast vid mina beslut,
aldrig nånsin.

om jag bara vetat då vad jag vet nu...! (men jag var ju bara ett barn..!?)

jag litade på mig själv,
då,
men nu är det svårt,
nu när jag vet,
nu när sanning verkligen är sanning,
lögnerna finns där men de känns så onödiga,
jag behöver inte de,
jag behöver sanningen,
men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den,
hur gör man?

once a dog always a dog? (hur ska jag då kunna fortsätta?)

du får inte ge upp,
du måste våga tro på förändring,
en vacker dag..!

när är det okej att sluta hoppas? (får jag nånsin göra det?)

the story is getting old,
jag är vuxen nu,
jag lever som jag själv vill,
eller?

barn blir vad vuxna gör de till, så enkelt är det.

jag har svårt att ta beslut gällande mig själv,
jag har svårt med avsked,
och jag fastnar i det förflutna,
om och om igen.

jag älskar människor,
att prata,
skratta,
umgås.

Men inte de människorna,
jag orkar inte mer,
jag är trött. (det är därför jag inte ringer. för du ringer inte mig. det gör hon.)

//Linda (farfar, imorgon sitter jag bredvid dig och håller din hand. i tanken. jag älskar dig.)

min gode vän marie kom hit igårkväll,
vi har inte setts på några veckor då hon varit på resande fot,
vi satt och pratade långt in på natten,
hon är så klok.

det gör mig ont att se henne nedbruten,
mycket har hänt de senaste veckorna,
men hon har lärt sig otroligt mycket,
jag är så imponerad,
hon är så klok.

vi är väldigt lika,
på många sätt,
vi har samma issues,
vi har liknande tankemönster,
det är lite tokigt.

hon startade många processer i mitt inre igår,
hon tryckte på rätt knappar,
hon fick mig att inse en hel del.

jag har en lång väg framför mig,
samtidigt som jag har en lång väg bakom mig,
nu behöver jag bara lite extra styrka,
och jag behöver övervinna min rädsla.

det här betyder inte att jag är sjuk igen,
tvärtom.

 jag har en del beslut att fatta,
men det ska nog gå bra.

just nu är jag ett litet skrutt med fetenackspärr och migrän,
jag ligger i soffan och gör inte många knop,
kroppen har helt enkelt sagt ifrån,
igen.

tack marie.
du är en pärla.

//Linda

det blev en mysig fredagkväll med j,
vi spelade spel,
pratade om livet,
lyssnade på musik,
så där som vi brukar göra.

natten blev stimmig pga katterna,
jag vet inte vad som flög i de men de var skitjobbiga,
vilket resulterade i två ganska trötta människor,
dock fick vi ett otäckt uppvaknande och helt plötsligt var vi på sjukan i Karlskrona,
helt galet.

j´s familj (mamma, pappa och hund) blev attackerade av jordgetingar,
e och s blev rejält stuckna så de svimmade av,
pappa j sprang och hämtade bilen,
e´s knä hoppade ur led och gick sönder,
de hamnade på akuten,
sam piggnade till,
sen kom vi upp.

jag erbjöd nämligen min bil och mig själv som skjuts för jag kände inte att j skulle behöva åka upp själv,
han var rejält skakad,
can´t blame him.

trots tråkiga omständigheter så var det skönt att komma till Åby,
till havet,
till lugnet,
till j´s familj.

Jag, j och p spelade plump,
skrattade,
promenerade med sam,
försökte att inte oroa ihjäl oss,
det gick bra,
e o j kom hem efter typ åtta timmar på akuten,
e på kryckor och sjukskriven i två veckor,
stackaren.

Vi käkade kvällsmat ihop,
pratade om allt och inget,
tittade på film,
en bra avslutning på en otäck dag.

det blir sällan som man tänkt sig.
krya på dig E.

//Linda

Jag tror Isabel blåste liv i Linda igen,
jag känner mig mer som mig själv idag,
jag känner mig levande igen,
jag känner mig glad,
tack fina vännen för det.

Som om inte det vore gott nog så är det fredag oxå,
alltså är jag ledig till måndagmorgon 6.30,
i like.

Gött att komma hem,
kela med katterna,
slänga sig i soffan utan några måsten,
ibland är livet löjligt härligt.

Jag ska nog träffa Marie i helgen,
och John,
och Johanna,
alltså ytterligare ett gott tecken för min sociala återhämtning,
well done Linda.

Nu ska jag njuta av ledigheten,
invänta J,
käka glass och kolla på film,
så,
mot ledigheten med  Lindakärlek

Jag är fundersam ikväll,
av många orsaker faktiskt,
det få bli en lista.

1. Jag är så jävla velig med ett visst beslut.
Jag har all fakta jag behöver, jag har erfarenhet så det räcker och blir över men inte f*n hjälper det.
Det är det envisa hjärtat som är ivägen, igen.
Släppa eller stanna?

2. Jag får inte ordning på mitt sociala liv.
Jag är rädd.
igen.
Jag ställer in grej efter grej.
orken finns där inte och inte lusten heller.
jag avskyr när det blir så.
Jag VILL ju vara social och umgås med mina fina vänner.
vad är det som stör mig?

3. Träningen fungerar inte så bra.
Jag får inte till det.
Jag har svårt att ta mig till gymmet (och nej jag syftar inte på igår för då kom jag inte dit pga 40 minuters bilkö!),
men jag har ingen motivation (även om min enorma kroppshydda borde vara motivation nog!),
jag vill bara sova när jag kommer hem från jobbet,
sova sova sova.
Varför?

4. Jag är allmänt off just nu,
jag känner inte riktigt igen mig själv vilket aldrig är roligt.
Medicinavtrappningen?

Jag går helt enkelt på sparlåga just nu,
punkt slut.

Fast det finns många braiga saker oxå.

1. Else och Esther förgyller varje dag med sitt spinnande och busande här hemma.
2. Imorgon ska jag till Lund och hänga med finaste Isabel.
3. Om nio dagar kommer min älskade Sandra hit och stannar en hel helg.
4. Om tio dagar kommer årets fest gå av stapeln här i stan och det ska bli sjukt nice.
5. Marie är tillbaka i Malmö vilket kommer göra min höst så vansinnigt mycket bättre.
6. Det är höst, my favourite, vilket innebär att jag kan vira in mig i mina sjalar och dricka te.
7. Det är tre månader och två dagar kvar till vår Thailandsresa. Tjohoo.
8. Jag har flera fina arbetskamrater som får mig att skratta varje dag.

Dubbelt så många bra saker så jag ska nog sluta gnälla ändå :)
(oj, det blev visst två listor!)

Nu ska jag ta med mina älskade katter och krypa ner i bingen med min braiga bok,
hoppas ni drömmer vackra drömmar,
ta vara på er,
mot natten med Lindakärlek.

Svar Till Kerstin,
jag är mycket väl medveten om deras impulskontroll men jag kan oxå se barnens medvetenhet när de gör vissa saker.
Jag tror på att vara konsekvent och då är jag de från första början så att barnen vet vad som gäller. Jag skäller inte, jag gapar inte och jag skriker inte men jag visar barnen att det inte är okej att slå på sina kompisar. Jag tycker inte man ska låta ett barn ge de andra barnen rivsår, röda märken och sår över hela kroppen (även om det handlar om 1-åringar.) Den teorin kommer jag försöka följa även när jag själv blir förälder för jag vet att resultatet (jag har sett det om och om igen!!)blir ett harmoniskt och tryggt barn som vet skillnaden på rätt och fel!!

Förskolläraren Linda

Jag förstår inte riktigt svårigheten,
faktiskt,
de är förvisso söta men herrejösses,
förstår de inte vilka björntjänster de gör sina barn när de inte sätter några gränser,
jag blir tokig på alla bortskämda ungar som inte klarar av ett nej utan att bryta ihop.

de är inte söta när de nyper sina kompisar så fort man vänder sig om,
då måste man säga ifrån,
de kan inte bestämma,
de är ett år gamla,
det är inte rättvist mot de,
gah vad trött jag blir,
det är inte farligt att säga ifrån,
barnen blir kanske ledsna men herregud de dör inte av det,
tvärtom.

jo idag är jag nog en irriterad och föräldramotståndare :)
mot gymmet med Lindakärlek

Jag är ofta trött,
jag vet varför,
min hjärna går på högvarv,
jag har inte kommit in i rytmen att jobba heltid,
det är stor skillnad från att ha varit sjukskriven i två år,
jag hänger inte riktigt med i det tempo som jag gjorde innan,
jag behöver mer vila,
och det är faktiskt okej.

Jag ser det som ett friskhetstecken att jag faktiskt sätter gränser,
att jag inte låter  folk trampa på mig,
att jag tackar nej (som Tessans fest i helgen!) när jag känner att jag inte orkar,
att jag blir bättre och bättre på att säga vad jag känner (även om jag fortfarande har lång väg kvar!),
att jag kan bryta ihop utan att falla ihop för gott,
att jag börjar använda mig av lärdomarna jag gjort,
jag är faktiskt bra.

Men ibland blir jag ledsen,
för ibland känns Linda så himla långt bort,
som om jag aldrig kommer hinna ikapp fullt ut,
som om jag har startat ett lopp som aldrig kommer ta slut för jag bara letar efter mera hela tiden,
kan det vara så?

Jag hade ett bra samtal i helgen,
många funderingar släppte där och då,
det var välbehövligt,
nu känner jag mig lugn,
på riktigt.

Idag började fyra nya kids på jobbet (yeaj, vi som just landat med de åtta andra!),
det där med inskolning är ganska jobbigt faktiskt,
mest med föräldrarna,
det blir så onaturligt och stelt lixom,
ingen vet vem som ska agera,
ungarna skriker,
föräldrarna ifrågasätter,
och mitt i detta ska vi pedagoger försöka få verksamheten att fungera,
galet faktiskt,
hua. (Tack och lov att det dröjer fyra-fem år innan man är tillbaka på 1-års avdelningen igen!)

Nu ska jag kurera mig,
jag har ett ömt tandkött,
ont i halsen,
feber,
tur jag slutade tidigt idag,
ledig till åtta imorgonbitti,
jihaa.

Kan vuxna oxå få feber pga onda tänder?

Ha en fin måndagkväll,
Lindakärlek.