molndans

Jag är ofta trött,
jag vet varför,
min hjärna går på högvarv,
jag har inte kommit in i rytmen att jobba heltid,
det är stor skillnad från att ha varit sjukskriven i två år,
jag hänger inte riktigt med i det tempo som jag gjorde innan,
jag behöver mer vila,
och det är faktiskt okej.

Jag ser det som ett friskhetstecken att jag faktiskt sätter gränser,
att jag inte låter  folk trampa på mig,
att jag tackar nej (som Tessans fest i helgen!) när jag känner att jag inte orkar,
att jag blir bättre och bättre på att säga vad jag känner (även om jag fortfarande har lång väg kvar!),
att jag kan bryta ihop utan att falla ihop för gott,
att jag börjar använda mig av lärdomarna jag gjort,
jag är faktiskt bra.

Men ibland blir jag ledsen,
för ibland känns Linda så himla långt bort,
som om jag aldrig kommer hinna ikapp fullt ut,
som om jag har startat ett lopp som aldrig kommer ta slut för jag bara letar efter mera hela tiden,
kan det vara så?

Jag hade ett bra samtal i helgen,
många funderingar släppte där och då,
det var välbehövligt,
nu känner jag mig lugn,
på riktigt.

Idag började fyra nya kids på jobbet (yeaj, vi som just landat med de åtta andra!),
det där med inskolning är ganska jobbigt faktiskt,
mest med föräldrarna,
det blir så onaturligt och stelt lixom,
ingen vet vem som ska agera,
ungarna skriker,
föräldrarna ifrågasätter,
och mitt i detta ska vi pedagoger försöka få verksamheten att fungera,
galet faktiskt,
hua. (Tack och lov att det dröjer fyra-fem år innan man är tillbaka på 1-års avdelningen igen!)

Nu ska jag kurera mig,
jag har ett ömt tandkött,
ont i halsen,
feber,
tur jag slutade tidigt idag,
ledig till åtta imorgonbitti,
jihaa.

Kan vuxna oxå få feber pga onda tänder?

Ha en fin måndagkväll,
Lindakärlek.