Linda om livet just nu!
Sommaren går mot sitt slut,
och på något sätt vill jag säga äntligen,
för det har varit en riktigt tung sådan,
det har mest bara varit en lång kamp,
många tårar,
massa ångest,
en hel del bråk och missförstånd,
dock givetvis med vissa ljuspunkter:
- fina möten med vänner
- cykelturen på Ven
- de båda turerna till Blekinge
- mysiga stunder med min stora kärlek John
samtidigt vill jag inte att sommaren nånsin ska ta slut.
Jag älskar att bada i havet,
jag blir glad av att se hur små ställen lever upp av alla människor,
jag tycker om att sola i min nya bikini,
jag tycker om att grilla och äta kräftor,
jag blir lycklig av att äta frukost på balkongen med kärleken bredvid,
jag tycker om att vara ledig med familjen,
och alla glada färger gör mig varm i hjärtat.
Livet är en konstig balansgång,
jag känner mig starkare (läs: stabilare) för varje dag,
självförtroendet stärks av alla händelser för det visar att jag kan bara jag vågar,
jag jobbar hårt,
varje sekund,
men nu börjar det ge utdelning och då kan jag inte annat än att fortsätta framåt.
Igår tog jag ett stort steg,
jag styrde upp en riktigt lunch här hemma,
kokade makaroner och värmde pastasåsen som John gjorde kvällen innan,
TROTS att jag var ensam hemma,
sen åt jag den utan egentlig ångest,
ensam.
Det var första gången på mycket länge,
och jag är oerhört stolt över mig själv,
jag kan visst.
men så var det den där balansgången igen.
På kvällen var jag och Johanna på spinning,
första passet på hela sommaren då orken helt enkelt inte funnits tidigare,
då blev jag återigen ledsen och rädd,
jag kände hur mycket stryk kroppen tagit av sommarens kamp,
det är svårt att se det när man lever i sig själv varje dag,
jag bara hopps tiden till oktober går fort,
för min kropps skull.
Det jag jobbar mest med nu är rutiner,
John jobbar/bor på annan ort tisdag till torsdag vilket gör att jag då är ensam hemma 24/7,
vilket gör rutiner till något livsnödvändigt för mig,
men fan vad svårt det är.
Jag försöker att inte låta hetsätningen styra mig helt,
mitt mål nu är att äta frukost, lunch och middag även om jag hetsäter,
allt för att få rutinerna att sätta sig i kroppen,
jag försöker också gå på promenader eller ligga i parken och läsa,
på kvällarna försöker jag umgås med vänner och sen igår även träna,
jag försöker försöker försöker verkligen,
och jag vet att det kommer blir bra,
men fy fan vad det är jobbigt.
jag är så ofantligt jävla trött på mat, matmonster, viktångest, matberoende och sockerdroger.
jag längtar så otroligt sjukt mycket efter den där dagen,
när
jag
kan
sitta
vid
ett
bord
och
njuta
av
en
god
middag
utan
att
tänka
på
något
annat
än
stunden
just
då
med
sällskapet
jag
är
i.
Så ter sig livet just nu
och det är okej
för trots allt så älskar jag livet.
alltid.
med kärlek
// Linda
något fantastiskt.
Innanför vår ytterdörr hänger en spegel,
den har alltid kännts lite hotfull,
men häromdagen hände något,
min bruna ögon stirrade tillbaka på mig,
och där var det,
känslan av gillande,
jag kände mig snygg,
värdig,
vacker,
viktig,
värdefull.
På riktigt för första gången nånsin,
därinne studsade till,
helt plötsligt ekade Innie, John och Hannas ord i mitt huvud:
Du är en av de modigaste och vackraste människorna jag vet, Linda.
Innan kändes de bara tunga att höra för jag kunde inte alls ta det till mig,
men efter några riktigt tunga veckor,
kämpandes som en tok,
så kom nu utdelningen,
big time.
Det var fantastiskt och jag kommer leva på den stunden för alltid,
det är jag värd.
med kärlek
Linda
Förövrigt så är Innie, John och Hanna lika modiga och lika vackra!
den har alltid kännts lite hotfull,
men häromdagen hände något,
min bruna ögon stirrade tillbaka på mig,
och där var det,
känslan av gillande,
jag kände mig snygg,
värdig,
vacker,
viktig,
värdefull.
På riktigt för första gången nånsin,
därinne studsade till,
helt plötsligt ekade Innie, John och Hannas ord i mitt huvud:
Du är en av de modigaste och vackraste människorna jag vet, Linda.
Innan kändes de bara tunga att höra för jag kunde inte alls ta det till mig,
men efter några riktigt tunga veckor,
kämpandes som en tok,
så kom nu utdelningen,
big time.
Det var fantastiskt och jag kommer leva på den stunden för alltid,
det är jag värd.
med kärlek
Linda
Förövrigt så är Innie, John och Hanna lika modiga och lika vackra!
i djupet finns svaren.
Jag försöker sluta kämpa emot kroppen,
jag försöker låta alla saker bara köra igenom mig,
men det är svårt,
ruggigt svårt,
och kroppen börjar skrika av utmattning,
även om jag, fysiskt sätt, inte gör något alls.
När jag tittar henne djupt i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag den,
ångesten,
rädslan,
ilskan,
förtvivlan,
ensamheten,
den bottenlösa kärleken,
det svåraste nånsin,
och jag vill bara dra in henne i famnen och aldrig släppa taget.
När jag tittar honom djupt in i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag samma sak,
men på ett annat sätt.
Långt därinne döljer sig muren,
den oerhört tjocka muren,
den ogenomträngliga muren,
och rysningar kryper längs min rygg,
men jag vill bara dra in honom i famnen och aldrig släppa taget.
Tankarna far genom min kropp,
vad eller vem har gjort er så illa,
vad kommer ilskan ifrån,
vad eller vem är ni så rädda för?
En vacker dag måste jag nog ställa frågan,
men än är jag inte redo,
jag kan inte förmå min mun att forma orden,
som om jag vore stum,
så förblir jag tyst.
Tystnaden är min ständiga följeslagare,
jag väljer oftast den i en konfrontation med mina nära,
kanske för att jag är feg,
men mest för att jag oftast inte kan hitta de rätta orden,
och allt måste blir rätt annars kan det likaväl vara.
Jag försöker berätta för de mina hur mycket de betyder,
jag försöker visa de hur speciella de är i mina ögon,
allt jag vill är att de ska veta att jag älskar de precis som de är,
men orden räcker inte till för att visa mig själv hur viktig jag faktisk är,
det har de aldrig gjort,
jag vet inte riktigt varför,
bara att kroppen börjar tröttna.
Finns svaren i hans och hennes ögon,
kanske till viss del,
men de viktiga svaren finns nog i djupet av mina ögon,
jag måste bara våga titta,
på riktigt.
Men jag är rädd.
oerhört rädd.
det kommer att gå bra.
det måste gå bra.
någon dag.
med kärlek
// Linda
jag försöker låta alla saker bara köra igenom mig,
men det är svårt,
ruggigt svårt,
och kroppen börjar skrika av utmattning,
även om jag, fysiskt sätt, inte gör något alls.
När jag tittar henne djupt i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag den,
ångesten,
rädslan,
ilskan,
förtvivlan,
ensamheten,
den bottenlösa kärleken,
det svåraste nånsin,
och jag vill bara dra in henne i famnen och aldrig släppa taget.
När jag tittar honom djupt in i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag samma sak,
men på ett annat sätt.
Långt därinne döljer sig muren,
den oerhört tjocka muren,
den ogenomträngliga muren,
och rysningar kryper längs min rygg,
men jag vill bara dra in honom i famnen och aldrig släppa taget.
Tankarna far genom min kropp,
vad eller vem har gjort er så illa,
vad kommer ilskan ifrån,
vad eller vem är ni så rädda för?
En vacker dag måste jag nog ställa frågan,
men än är jag inte redo,
jag kan inte förmå min mun att forma orden,
som om jag vore stum,
så förblir jag tyst.
Tystnaden är min ständiga följeslagare,
jag väljer oftast den i en konfrontation med mina nära,
kanske för att jag är feg,
men mest för att jag oftast inte kan hitta de rätta orden,
och allt måste blir rätt annars kan det likaväl vara.
Jag försöker berätta för de mina hur mycket de betyder,
jag försöker visa de hur speciella de är i mina ögon,
allt jag vill är att de ska veta att jag älskar de precis som de är,
men orden räcker inte till för att visa mig själv hur viktig jag faktisk är,
det har de aldrig gjort,
jag vet inte riktigt varför,
bara att kroppen börjar tröttna.
Finns svaren i hans och hennes ögon,
kanske till viss del,
men de viktiga svaren finns nog i djupet av mina ögon,
jag måste bara våga titta,
på riktigt.
Men jag är rädd.
oerhört rädd.
det kommer att gå bra.
det måste gå bra.
någon dag.
med kärlek
// Linda
confession.
Det finns många negativt laddade ord i mitt huvud,
som jag bedömer andra med,
men framförallt mig själv,
dock har jag aldrig sagt de högt,
jag har inte vågat,
inte velat erkänna för någon annan,
och framförallt inte för mig själv.
Jag är en översittare,
jag är egoistisk,
jag är elak,
jag är dominant,
jag snackar mycket skit,
jag är feg.
Jävligt mycket sitter i det.
Jag är rädd.
ofantligt rädd.
som jag bedömer andra med,
men framförallt mig själv,
dock har jag aldrig sagt de högt,
jag har inte vågat,
inte velat erkänna för någon annan,
och framförallt inte för mig själv.
Jag är en översittare,
jag är egoistisk,
jag är elak,
jag är dominant,
jag snackar mycket skit,
jag är feg.
Jävligt mycket sitter i det.
Jag är rädd.
ofantligt rädd.
