molndans

Jag försöker sluta kämpa emot kroppen,
jag försöker låta alla saker bara köra igenom mig,
men det är svårt,
ruggigt svårt,
och kroppen börjar skrika av utmattning,
även om jag, fysiskt sätt, inte gör något alls.

När jag tittar henne djupt i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag den,
ångesten,
rädslan,
ilskan,
förtvivlan,
ensamheten,
den bottenlösa kärleken,
det svåraste nånsin,
och jag vill bara dra in henne i famnen och aldrig släppa taget.

När jag tittar honom djupt in i ögonen,
riktigt djupt,
så där så det känns som om jag ska drunkna,
då ser jag samma sak,
men på ett annat sätt.
Långt därinne döljer sig muren,
den oerhört tjocka muren,
den ogenomträngliga muren,
och rysningar kryper längs min rygg,
men jag vill bara dra in honom i famnen och aldrig släppa taget.

Tankarna far genom min kropp,
vad eller vem har gjort er så illa,
vad kommer ilskan ifrån,
vad eller vem är ni så rädda för?

En vacker dag måste jag nog ställa frågan,
men än är jag inte redo,
jag kan inte förmå min mun att forma orden,
som om jag vore stum,
så förblir jag tyst.

Tystnaden är min ständiga följeslagare,
jag väljer oftast den i en konfrontation med mina nära,
kanske för att jag är feg,
men mest för att jag oftast inte kan hitta de rätta orden,
och allt måste blir rätt annars kan det likaväl vara.

Jag försöker berätta för de mina hur mycket de betyder,
jag försöker visa de hur speciella de är i mina ögon,
allt jag vill är att de ska veta att jag älskar de precis som de är,
men orden räcker inte till för att visa mig själv hur viktig jag faktisk är,
det har de aldrig gjort,
jag vet inte riktigt varför,
bara att kroppen börjar tröttna.

Finns svaren i hans och hennes ögon,
kanske till viss del,
men de viktiga svaren finns nog i djupet av mina ögon,
jag måste bara våga titta,
på riktigt.

Men jag är rädd.
oerhört rädd.

det kommer att gå bra.
det måste gå bra.
någon dag.

med kärlek
// Linda