memory.
jag minns inte exakt när jag bestämde mig,
även om jag försöker,
jag letar febrilt i minnet,
går igenom ett år i taget,
kämpar mig igenom alla händelser,
en efter en,
men jag finner inget svar.
kanske letar jag för mycket?
jag minns alla gånger jag tänkte att nu får det vara nog,
även som barn,
jag tog beslut om sådant som en sjuåring inte ska ha en aning om,
år ut och år in,
men jag var aldrig konsekvent,
jag stod aldrig fast vid mina beslut,
aldrig nånsin.
om jag bara vetat då vad jag vet nu...! (men jag var ju bara ett barn..!?)
jag litade på mig själv,
då,
men nu är det svårt,
nu när jag vet,
nu när sanning verkligen är sanning,
lögnerna finns där men de känns så onödiga,
jag behöver inte de,
jag behöver sanningen,
men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den,
hur gör man?
once a dog always a dog? (hur ska jag då kunna fortsätta?)
du får inte ge upp,
du måste våga tro på förändring,
en vacker dag..!
när är det okej att sluta hoppas? (får jag nånsin göra det?)
the story is getting old,
jag är vuxen nu,
jag lever som jag själv vill,
eller?
barn blir vad vuxna gör de till, så enkelt är det.
jag har svårt att ta beslut gällande mig själv,
jag har svårt med avsked,
och jag fastnar i det förflutna,
om och om igen.
jag älskar människor,
att prata,
skratta,
umgås.
Men inte de människorna,
jag orkar inte mer,
jag är trött. (det är därför jag inte ringer. för du ringer inte mig. det gör hon.)
//Linda (farfar, imorgon sitter jag bredvid dig och håller din hand. i tanken. jag älskar dig.)
även om jag försöker,
jag letar febrilt i minnet,
går igenom ett år i taget,
kämpar mig igenom alla händelser,
en efter en,
men jag finner inget svar.
kanske letar jag för mycket?
jag minns alla gånger jag tänkte att nu får det vara nog,
även som barn,
jag tog beslut om sådant som en sjuåring inte ska ha en aning om,
år ut och år in,
men jag var aldrig konsekvent,
jag stod aldrig fast vid mina beslut,
aldrig nånsin.
om jag bara vetat då vad jag vet nu...! (men jag var ju bara ett barn..!?)
jag litade på mig själv,
då,
men nu är det svårt,
nu när jag vet,
nu när sanning verkligen är sanning,
lögnerna finns där men de känns så onödiga,
jag behöver inte de,
jag behöver sanningen,
men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den,
hur gör man?
once a dog always a dog? (hur ska jag då kunna fortsätta?)
du får inte ge upp,
du måste våga tro på förändring,
en vacker dag..!
när är det okej att sluta hoppas? (får jag nånsin göra det?)
the story is getting old,
jag är vuxen nu,
jag lever som jag själv vill,
eller?
barn blir vad vuxna gör de till, så enkelt är det.
jag har svårt att ta beslut gällande mig själv,
jag har svårt med avsked,
och jag fastnar i det förflutna,
om och om igen.
jag älskar människor,
att prata,
skratta,
umgås.
Men inte de människorna,
jag orkar inte mer,
jag är trött. (det är därför jag inte ringer. för du ringer inte mig. det gör hon.)
//Linda (farfar, imorgon sitter jag bredvid dig och håller din hand. i tanken. jag älskar dig.)
Kommentarer
Postat av: Sandra
1. jag sa ju att du skulle starta en ny blogg snart, haha. sötnos :)
2. anledningen till varför du är trött varje dag efter jobbet kan ju vara (förutom att du har jobbat hela dagen då) att det är grått väder och det börjar bli mörkare.
3. jag LÄNGTAR tills på fredag!!!!!!!!!! två dagar kvar sen ses vi.
kram kram kram kram kram kram
Postat av: vilsen
Vill bara säga att jag känner igen mig i det du skriver...
Gud det satt igång såna känslor som jag har också..
att som barn ta sitt ansvar över livet..
kramar om
Trackback
