molndans

jag är vansinnigt trött på mig själv just nu,
jag är ledsen,
jag är deppig,
jag är uppgiven,
jag är bitter,
jag är trasig.

jag är trött på att känna mig rotlös,
jag är trött på att känna mig ensam,
jag är less på att känna mig bitter över min uppväxt,
jag är uppgiven för att vissa saker känns hopplösa,
jag känner mig vansinnigt trasig,
jag är hysteriskt trött hela tiden trots att jag sover sjukt mycket.

jag är vansinnigt rädd,
sådär rädd att jag inte tänker logiskt,
rädd för att ramla ner i mörkret igen,
jag må vara starkare kroppsligt,
och jag må vara mer i kroppslig balans,
men alla mina tankar finns kvar,
min mentala förvirring är fortfarande hysterisk,
mina känslor har inte förändrats,
mitt självförtroende och min självkänsla är fortfarande alldeles för lågt för att det ska vara bra,
och just nu känns det som om all ångest har varit helt i onödan för jag är kvar på ruta ett i tankarna.

jag ramlar fortfarande in i samma tankemönster,
jag låter mig fortfarande utnyttjas,
jag gömmer mig ibland fortfarande bakom ångesten,
jag är fortfarande vansinnigt feg i relationer,
jag ser fortfarande på mig själv som en lägre stående varelse som människor tvingas umgås med,
jag är fortfarande en medelmåtta i mina egna ögon,
så vad fan har jag gjort de senaste tre åren som faktiskt tagit mig något framåt?

(och jo jag VET att jag visst åstadkommit mycket på dessa åren men jag KÄNNER ingen skillnad mer än att jag kan ta mig till jobbet och göra det jag ska utan att bara lipa dagarna i ända men jag BEHÖVER mer än så för att må bra på riktigt.)

jag är för övrigt profil ENFP,
okej..