molndans

Bitterheten i det huset gör mig så ont,
deras hårda ord smattrar som kulsprutor,
oron gnager långt in i benmärgen,
tårarna ligger alltid nära
men
jag
kan
inte
leva
hennes
liv
längre
.

Imorgon får jag äntligen landa på Idun igen
(blev sjuk av vaccinet så jag missade två hela dagar förra veckan),
det behövs,
jag behöver vägledning,
jag känner mig helt vilsen i matträsket,
det är mycket hopplöshetskänslor i den frågan just nu,
jag försöker att inte jaga upp mig,
men just nu tycker jag det är oerhört smärtsamt.

Jag vet att vägen är lång,
men jag är så trött.

tänk om någon kunde bära mig bara för ett litet tag...

tack älskling för din kärlek,
den håller ett stadigt tag om min ibland lite vingliga kropp,
jag älskar dig.

// Linda