molndans

Jullovets sista kväll,
jag känner lättnad,
det har varit fint,
missförstå mig rätt,
men nu är jag trött,
jag behöver mina rutiner,
jag behöver kliniken,
jag behöver Fatima.

Mitt mål för 2010 är att hitta balansen,
det är faktiskt ett måste,
annars kommer inte min kropp orka så länge till,
den är så spänd att minsta beröring nästan gör ont,
kortisonet bubblar i venerna på grund av stressen,
så
jag
måste
hitta
den
där
jävla
balansen
ganska
snart.

Själviskt nog tycker jag att jag är värd den redan,
jag tycker att jag jobbat hårt nog,
men
jag
vet
också
att
det
är
därför
den
lyser
med
sin
frånvaro.

Jag måste "jobba" lagom för att hitta balansen,
men minsta lilla av för mycket och den springer sin väg,
och samma om jag "jobbar" för lite,
tröttsamt.

Å andra sidan har det bara gått en knapp vecka av 2010,
jag behöver inte lösa allt ikväll,
balans Linda,
balans.

Jag satt där i soffan,
med de djupaste av smålands skogar runt mig,
lyssnande till hennes berättelser,
försökte komma ihåg,
pusslade ihop minnesbilderna,
vilken jävla soppa,
helt otroligt.

Ju äldre jag blir,
ju mer jag lär,
ju mer jag ser,
desto argare blir jag.

hur fan är han funtad?

Det förtär mig inifrån,
den jävla hatkärleken,
ångesten den medför,
ilskan som bygger bo,
i need to deal with it,
en gång för alla.

Det är på gång,
oftast kan jag skratta åt det,
se det som en parodi,
men när jag sen möter deras blick,
och jag ser resultatet,
då skäms jag för mitt skratt,
så oändligt mycket smärta,
så enormt stor skada,
hur kan man skratta åt det?

kanske för att jag själv ska överleva?

så många frågor,
så få svar.

// Linda