förlamande rädsla.
Som en skugga trampar jag genom snåren,
över,
på,
under,
igenom.
Tar det nånsin slut?
Idag
tvivlar
jag.
Den förlamande rädslan håller mig stenhårt,
den jagar sig igenom min röda pärm,
förbi mina verktyg,
lurar sig bortom Fatimas ord,
ljuger för mig,
förbannat.
Dagvården närmar sig sitt slut,
jag försöker krama ut det sista,
jag behöver varje liten droppe,
varje sekund där är avgörande,
och det skrämmer mig.
Matmonsterna är just nu större än störst,
stora och skrämmande,
ångestfyllda och dämpande,
elaka och stressande,
men jag försöker försöker försöker låta det vara så,
det får vara så,
det är inte konstigt alls,
men det gör så förbannat oerhört bedrövligt ont,
i
hela
mig.
Förlamande rädsla
ge dig iväg,
NU!
Kommentarer
Postat av: Innie
Du fixar det du fixar det du fixar det.
Monster har en tendens att växa till sej när de ser en chans att få ta över. När behandling går mot sitt slut, när det är semestrar eller terapeutbyte - kort sagt, så snart det finns en möjlighet att bli lite extra stora och starka så vill de försöka. Skillnaden för dej nu gentemot tidigare är att du ändå har många långa veckor i ryggen, och Fatimas ord någonstans djupt inombords. Kanske kommer det bråkas lite extra några dagar eller någon vecka men jag är övertygad om att du kommer knocka alla monster och farhågor ganska snart igen.
Även om du just i dag känner dej svagare än på mycket länge, tror jag att du egentligen är starkare än någonsin.
Jag älskar dej.
Trackback
