molndans

dödsångesten har jagat oss alla på jobbet,
beskedet kom för någon månad sedan,
hennes man kommer att dö,
tystnad.

vad finns att säga?

vi vill krama henne,
men det får vi inte,
hon klarar inte det säger hon,
det blir på riktigt då.

vi försöker prata om vardagliga saker,
men allt känns så banalt,
ångesten river i kroppen,
jag beundrar henne,
jag förstår inte hur hon orkar,
men jag beundrar henne innerligt.

livet måste fortsätta,
han lever nu,
just nu,
precis som vi,
det är ingen skillnad,
alla ska vi den vägen vandra,
skillnaden är att han fått ett bäst före datum,
det har inte vi,
än...

jag fick ett mejl av john idag,
han stormtrivs i gambia,
han känner sig fri,
han känner sig levande,
så skrev han att tanken på min famn är det enda som kan få honom att gå på planet hem igen.
(tanken på hans famn är det enda som kan få mig att åka till gambia. för jag är rädd)

jag försöker finna känslan av frihet i det vardagliga,
för det har alltid skrämt mig,
jag känner mig fri med john,
och jag känner mig fri hemma (oftast!),
men egentligen spelar det inte så stor roll,
för just nu är det enda som räknas.

Så just nu tänder jag ett ljus här hemma,
ett ljus som ska skina bort cancerhelvetet,
för störst av allt är kärleken och ljuset som kommer med den.

Farmor
Morfar
Calle
Carina
Madde
William
Matilda

Anders
Farfar

med kärlek
// Linda