molndans

Min hjärna kommer tacka mig den dag jag trillar av pinnen,
på riktigt tacka mig,
för då kommer nog vara första gången nånsin som den får vila,
vila som i att inte tänka alls,
bara ligga och göra ingenting.
(du där uppe: får nu inga dumma idéer för jag kommer isåfall fortsätta vara en pain även efter jag lämnat in!)

Tänk er själva att gå igenom ett helt liv utan att vila,
det orkar man ju bara inte,
men min hjärna har inget val!
för jag tänker,
tänker,
tänker,
vrider och vänder,
plockar bort,
lägger tillbaka,
lägger till,
analyserar,
tänker,
tänker,
sen analyserar jag det jag har analyserat för att se om jag kan hitta en annan vinkel på den första analysen,
plus att jag analyserar de saker som jag först inte analyserar för att jag tänker att det är konstigt om jag inte analyserar de.

Förstår ni att min hjärna antagligen önskar semester mer än gärna (det är nu jag förstår att kärleken verkligen har tagit sig in i min hjärna med sina bedrövliga ordvitsar! Hua! Återigen, man ska aldrig säga aldrig!)

jag förstår den,
på riktigt,
för jag är så trött på mitt tänkande att ord inte räcker till,
kräktrött,
toktrött,
skit-trött.

Samtidigt så vet jag att perioden just nu är extrem på alla sätt,
det finns inget "vanligt svenssonliv" över den alls,
(inte för att jag vet om det överhvudtaget finns något som "ett vanligt svenssonliv men ändå.)
allt är ju bara sådär Linda-tokigt,
it makes no sense,
just nu.

Jag känner mig lite överkokt,
ni vet sådär mosig som potatisen blir om man kokar den för länge,
ny information kan just nu inte ta sig in lika smidigt som innan,
jag får lixom lura in den förbi hjärnan som troligtvis också sjukskrivit sig,
lite drygt men kul samtidigt för det händer så mycket saker hela tiden,
det bara haglar ner grejer som jag klurat på länge,
mycket länge,
ruggigt länge,
och jag blir bara sådär härligt varm i kroppen.

Fy fan vad jag är bra,
på riktigt.

Kärleken är också fantastiskt bra,
bäst faktiskt,
så mycket skit han får ta dag ut och dag in,
mina frågor och tankar kring allt hela tiden,
mina ytterst märkliga gråtsessioner,
samt min dryga överanalyseringsförmåga,
han är en klippa,
så det så.

(hans hjärna kommer nog också tacka mig enormt den dagen jag trillar av pinnen,
herrejösses vad jag nog inte är populär i hjärnvärlden. but i so don´t care!)

Jag har det dock förhållandevis bra,
jag gör enorma framsteg,
jag känner mig otroligt levande,
jag blir bokstavligen starkare för VARJE dag som går,
jag skrattar mycket och ofta,
jag njuter av allt- kämpigt som lätt,
jag växer växer växer som människa
and i love it!

Nu ska jag träna med Johanna,
gott det.

Förresten,
tusen och åter tusen tack för fina ord om mitt skrivande fina E-L,
de kommer jag leva länge på och jag klurar fortfarande på din idé! :)

med kärlek
mot livet
// Linda

Ps. Jag försöker peppa min hjärna med kärlekens brors ord:
så länge någon har en diagnos har jag gott om tålamod! :)