molndans

Måndagkvällen sänker sina lugnande vingar över mig,
jag försöker få ner andningen i magen,
långt därborta viner vinden lite hotande,
eller är det kanske natten som skrämmer?

Jag väljer bort sorgsenheten i mitt inre,
ikväll behöver jag vara kreativ på ett annat sätt,
jag behöver landa på den ryckiga vägen därnere,
då krävs total närvaro annars kommer jag störta.

Jag har haft ett långt samtal,
innehållet föll in långt efter luren lagts på,
igår hade jag blivit rädd och oerhört ledsen för samma insikt,
idag känner jag mig istället enormt stark.

Jag har börjat välja mina krig,
jag är också bara människa och kan inte jonglera med flera livsavgörande saker samtidigt,
det om något har jag lärt mig under årens gång.

Andningen föll så ner i magen,
den vinande vinden kändes plötsligt lugnande istället för skrämmande,
nu vet jag.

Kärleken till mig själv börjar bli oerhört stark,
den har krafter jag inte trodde fanns i mitt sargade inre,
jag har faktiskt fler sår med skorpor än utan,
jag har efter ynka fyra veckors behandling gjort framsteg som jag trodde skulle ta flera år,
det är så häftigt att ord inte finns.

Jag lyfter blicken och möter min katts lekfulla uppsyn,
hon märker att något har hänt i mitt inre,
hennes leende följs av ett välkänt knorrande,
hon är lycklig och stolt,
precis som jag.

I samma ögonblick släpper den andra katten ifrån sig ett ljud likt en kärlekssång,
jag vänder mig mot henne och inser att även hon känner friden som sänkts sig över vårt hem,
sådär ligger vi tre en bra stund,
de somnar och jag lyssnar länge på deras andetag,
jag tar återigen telefonen i handen,
slår numret för att säga god natt och en ny känsla tar form.

Äntligen.
Det tog mer än tre år.
Men nu är den här.
på riktigt.

Känslan av frihet i att vara jag,
Att våga ta plats,
Att våga släppa rädslan för förlust,
vad som än händer så har jag ändå vunnit.

Tre år är en lång tid men inte i jämförelse med hela livet.
Nu är nu,
då är då,
Varken mindre eller mer!