molndans

Känslan gömmer sig,
längst in bland de osagda orden,
som lekande barn,
som sovande björnar,
som dansande vargar.

Ibland landar de rätt,
ibland störtar de,
ibland landar jag,
ibland störtar jag.

Som att vara jag(ad).

Hans ögon gnistrar,
plötsligt ser jag ångesten,
kroppen knyter sig,
jag vill bara krama,
hårt,
hårt,
hårt.

Men jag är tyst.

Som en grav,
den är tyst men säger så ofantligt mycket,
bara genom att finnas,
eller att inte finnas,
tystnad.

Den röda pärmen smyger sig fram,
dess innehåll skriker efter mig,
ber om uppmärksamhet,
nästan så jag kan höra vrålet,
våga vara liten.

Jag tar mod till mig,
säger något,
orden rasplar ur mig som en skjutande kulspruta,
pang.

Sen är jag tyst.

Många ögon stirrar på mig,
jag vet att de är vänliga,
men jag är så ovan,
känslan slår på,
jag hinner inte reagera,
pang.

Som att vara jag(ad).

Låt den vara,
låt den komma,
rosa moln,
swish,
det går bra.

Jag får leta i efterhand,
vilka sår gick upp,
kanske inga,
kanske många,
det spelar ingen roll,
jag överlever,
bara jag vågar.

Valet river i bröstet,
rätt eller fel,
svårt eller lätt,
behöver jag bry mig?

Äsch,
han vet,
jag vet,
vi vet,
det får räcka.

som att vara jag(ad)
dansandes längs molnen
med en röd pärm och kärleken i famnen
smälter jag in bland de osagda orden.

// Linda