molndans

enda barnbarnet,

det är jag.

Nu är det jul,

då kopplas hjulen på,

alla ska få en del av mig,

jag ska få en del av alla,

för det har jag bestämt.

Så jag åker,

till,

ifrån,

hem,

bort.

Med ett leende på läpparna,

alltid detta jävla leende,

för nu är det jul igen.

Julen är oerhört svår för mig,

ur matperspektiv,

familjeperspektiv,

livsperspektiv.

Tänkte de nånsin på det?

Nu ligger jag i sängen ute i Åby,

vi firar hos kärlekens familj,

jag önskar så att mitt inre kunde hitta den där julfriden,

men nu är det inte så,

och det är okej,

jag låter tårarna rulla längs kinderna,

sorgen får riva i mitt bröst,

det bara är så,

just nu.

Jag drömmer om egna traditioner,

med min egna familj,

ur det innersta som jag vill,

så som jag har skapat det,

dit jag tillhör,

på ett självklart sätt,

utan påklistrade leenden och svart sorg som filtrerar bort det vackra.

En så jul behöver jag,

där mina hjul inte behövs.

//Linda