molndans

Det bor en enorm sorg i mitt inre,
svart som natten,
intensiv,
hjärtskärande,
förödande.

Jag jobbar med den nu,
jag känner på den,
plockar ut och lägger tillbaka.

Gråter.
Gråter.
Gråter.
Gråter.

Att något så diffust kan göra så intensivt jävla ont,
nästan fysiskt ont,
sjukt märkligt.

Träffande samtal här idag,
det är bra,
riktigt bra,
men så sjukt oerhört jävla kämpigt.

Jag trodde jag skulle trilla sönder i hennes famn,
en relativt okänd kvinna höll om mig som aldrig förr,
hon smekte min arm och viskade lugnande ord i mitt öra,
du får vara ledsen fina Linda,
det får göra ont,
obeskrivligt jävla ont.

Då blev sorgen ännu intensivare,
just det har fattats mig i så många år,
känslan av att bli sedd i känslan utan någon värdering,
måtte jag kunna ge mina barn det någon gång!

// Linda