börja om.
http://lindasmolndans.blogspot.com
där hittar ni mig i fortsättningen.
med kärlek
där hittar ni mig i fortsättningen.
med kärlek
Linda
om änglar och demoner.
svårt att få ner orden,
Jag arbetstränar,
Och så är jag lite arg också,
Jag har följt två bloggar ett tag,
Fan,
Ibland förstår jag mig inte alls på livet,
Barn ska inte dö,
Vila i frid du vackra stjärnpojke!
de busar med mig,
vill inte landa på papper,
men det kommer.
Jag arbetstränar,
lagar mat,
vilar,
fäller några tårar,
kramas med kärleken,
myser med fina vänner,
samtalar med Fatima,
klappar på katterna,
åker tåg,
lär mig nya saker om mig själv,
lär mig nya saker om andra,
längtar,
undrar,
saknar.
.........................................
Och så är jag lite arg också,
Idunkliniken ska läggas ner,
orden finns inte,
jag känner mig uppgiven för det handlar om pengar,
Region Skåne vill spara pengar,
bam,
de gav kontraktet till några med sämre vård (Idun fick 22,5 poäng av 23 möjliga. De fick 17!)
men de krävde mindre pengar,
upprörande,
tröttsamt,
ledsamt,
bedrövligt.
Skitpolitiker och Region Skåne som inte ser helheter,
pengar är fan inte allt,
människor och deras välbefinnande ÄR viktigare,
alltid alltid alltid.
........................................................................
Jag har följt två bloggar ett tag,
en mamma och en son,
Anna och Gustav,
han är 12 år och kämpar mot cancer,
hon är mamman som kämpar för sin sons överlevnad,
eller de gjorde,
på Alla Hjärtans Dag blev han en änglapojk,
den vackraste av alla såklart,
hon blev en änglamamma sargad för alltid,
jävla skitsjukdom.
Fan,
vi måste lösa det där cancermonstret,
snart!
Ibland förstår jag mig inte alls på livet,
på något sätt.
Barn ska inte dö,
inte under några omständigheter,
it makes no sense.
Vila i frid du vackra stjärnpojke!
// Linda
förändringens vindar?
Sista natten i lyan,
Två veckor kvar i dagvården,
Jag räknar ner till allt möjligt,
Det krävs total fokusering,
Förändringens vindar viner,
Det är mycket komplexa känslor nu,
En del sorg,
Jag hoppas,
Som en klok man sa: det löser sig!
med kärlek
sista natten som Malmöbo,
sista natten som särbo/sambo,
v
e
m
o
d
i
g
t.
Två veckor kvar i dagvården,
två veckor kvar på sjukskrivningen.
Jag räknar ner till allt möjligt,
samtidigt som jag försöker fånga varje ögonblick,
kroppen är trött,
härjad till och med,
jag försöker ta vara på mig,
vila,
lyssna,
röra.
Det krävs total fokusering,
hela tiden,
jag har inte råd att vackla,
matmonstrena hugger direkt,
som hungriga pirayor,
men jag känner mig trots allt stark som en oxe,
märkligt.
Förändringens vindar viner,
and i like it.
Det är mycket komplexa känslor nu,
allt och inget,
hit och dit,
upp och ner,
fram och tillbaka.
En del sorg,
ganska mycket skam,
blandat med ilska
och en hel massa lycka,
märkligt.
Jag hoppas,
jag längtar,
jag kämpar,
jag älskar,
jag lever.
Som en klok man sa: det löser sig!
med kärlek
Linda
förlamande rädsla.
Som en skugga trampar jag genom snåren,
över,
på,
under,
igenom.
Tar det nånsin slut?
Idag
tvivlar
jag.
Den förlamande rädslan håller mig stenhårt,
den jagar sig igenom min röda pärm,
förbi mina verktyg,
lurar sig bortom Fatimas ord,
ljuger för mig,
förbannat.
Dagvården närmar sig sitt slut,
jag försöker krama ut det sista,
jag behöver varje liten droppe,
varje sekund där är avgörande,
och det skrämmer mig.
Matmonsterna är just nu större än störst,
stora och skrämmande,
ångestfyllda och dämpande,
elaka och stressande,
men jag försöker försöker försöker låta det vara så,
det får vara så,
det är inte konstigt alls,
men det gör så förbannat oerhört bedrövligt ont,
i
hela
mig.
Förlamande rädsla
ge dig iväg,
NU!
Linda goes känslostorm.
Jullovets sista kväll,
jag känner lättnad,
det har varit fint,
missförstå mig rätt,
men nu är jag trött,
jag behöver mina rutiner,
jag behöver kliniken,
jag behöver Fatima.
Mitt mål för 2010 är att hitta balansen,
det är faktiskt ett måste,
annars kommer inte min kropp orka så länge till,
den är så spänd att minsta beröring nästan gör ont,
kortisonet bubblar i venerna på grund av stressen,
så
jag
måste
hitta
den
där
jävla
balansen
ganska
snart.
Själviskt nog tycker jag att jag är värd den redan,
jag tycker att jag jobbat hårt nog,
men
jag
vet
också
att
det
är
därför
den
lyser
med
sin
frånvaro.
Jag måste "jobba" lagom för att hitta balansen,
men minsta lilla av för mycket och den springer sin väg,
och samma om jag "jobbar" för lite,
tröttsamt.
Å andra sidan har det bara gått en knapp vecka av 2010,
jag behöver inte lösa allt ikväll,
balans Linda,
balans.
Jag satt där i soffan,
med de djupaste av smålands skogar runt mig,
lyssnande till hennes berättelser,
försökte komma ihåg,
pusslade ihop minnesbilderna,
vilken jävla soppa,
helt otroligt.
Ju äldre jag blir,
ju mer jag lär,
ju mer jag ser,
desto argare blir jag.
hur fan är han funtad?
Det förtär mig inifrån,
den jävla hatkärleken,
ångesten den medför,
ilskan som bygger bo,
i need to deal with it,
en gång för alla.
Det är på gång,
oftast kan jag skratta åt det,
se det som en parodi,
men när jag sen möter deras blick,
och jag ser resultatet,
då skäms jag för mitt skratt,
så oändligt mycket smärta,
så enormt stor skada,
hur kan man skratta åt det?
kanske för att jag själv ska överleva?
så många frågor,
så få svar.
// Linda
jag känner lättnad,
det har varit fint,
missförstå mig rätt,
men nu är jag trött,
jag behöver mina rutiner,
jag behöver kliniken,
jag behöver Fatima.
Mitt mål för 2010 är att hitta balansen,
det är faktiskt ett måste,
annars kommer inte min kropp orka så länge till,
den är så spänd att minsta beröring nästan gör ont,
kortisonet bubblar i venerna på grund av stressen,
så
jag
måste
hitta
den
där
jävla
balansen
ganska
snart.
Själviskt nog tycker jag att jag är värd den redan,
jag tycker att jag jobbat hårt nog,
men
jag
vet
också
att
det
är
därför
den
lyser
med
sin
frånvaro.
Jag måste "jobba" lagom för att hitta balansen,
men minsta lilla av för mycket och den springer sin väg,
och samma om jag "jobbar" för lite,
tröttsamt.
Å andra sidan har det bara gått en knapp vecka av 2010,
jag behöver inte lösa allt ikväll,
balans Linda,
balans.
Jag satt där i soffan,
med de djupaste av smålands skogar runt mig,
lyssnande till hennes berättelser,
försökte komma ihåg,
pusslade ihop minnesbilderna,
vilken jävla soppa,
helt otroligt.
Ju äldre jag blir,
ju mer jag lär,
ju mer jag ser,
desto argare blir jag.
hur fan är han funtad?
Det förtär mig inifrån,
den jävla hatkärleken,
ångesten den medför,
ilskan som bygger bo,
i need to deal with it,
en gång för alla.
Det är på gång,
oftast kan jag skratta åt det,
se det som en parodi,
men när jag sen möter deras blick,
och jag ser resultatet,
då skäms jag för mitt skratt,
så oändligt mycket smärta,
så enormt stor skada,
hur kan man skratta åt det?
kanske för att jag själv ska överleva?
så många frågor,
så få svar.
// Linda
2009 blir till 2010
Så var den här,
sista dagen detta år,
med raketer ska vi avsluta och påbörja,
spännande enligt några,
läskigt tycker vissa,
häftigt säger någon,
skrämmande hävdar en annan,
själv
hittar
jag
inget
bra
ord.
Jag har som jag sagt tidigare oerhört svårt för högtider,
jag känner mig så vilsen,
sorgen blir så intensiv,
innan har jag gömt mig ifrån det,
men inte nu längre,
2009 lärde mig att gömma är sjukt obra,
så nu låter jag det vara som det är med förhoppning om att det svåra på så sätt ska klinga av.
Jag är med John på hans jobb,
han är som ett barn på julafton,
ögonen tindrar,
kroppen spritter,
idéerna haglar,
han och Marcus jobbar hårt för att deltagarna ska få den bästa kvällen nånsin,
de är genuina,
de är vackra,
ikväll är deras kväll,
det gläder mig mer än något annat.
Jag ska nog vara med en sväng över middagen,
det är det enda jag tänker ha som ett måste för i afton,
ja plus att jag vill hålla John i handen när 2009 blir till 2010,
that is all I need for now.
2009 har varit ett år fyllt av allt,
den första halvan var den bästa nånsin,
den sista halvan har varit den kämpigaste/tuffaste nånsin (med goda avsikter och resultat)
jag ser tillbaka och är nöjd,
jag har gjort mitt bästa utifrån mina möjligheter,
varken mindre eller mer.
Nästa år blir mitt år,
då jag ska göra handling av detta årets lärdom,
och mitt enda krav på mig själv är att lyssna på mitt inre,
följa MITT hjärta,
varken mindre eller mer.
Så,
adjö och tack 2009,
välkommen 2010,
tack alla ni som får mitt hjärta att slå lite extra,
ja alla ni andra oxå förresten,
fy fan vad vi/ni är bra.
Gott slut och Gott Nytt!
Med kärlek
eder Linda
sista dagen detta år,
med raketer ska vi avsluta och påbörja,
spännande enligt några,
läskigt tycker vissa,
häftigt säger någon,
skrämmande hävdar en annan,
själv
hittar
jag
inget
bra
ord.
Jag har som jag sagt tidigare oerhört svårt för högtider,
jag känner mig så vilsen,
sorgen blir så intensiv,
innan har jag gömt mig ifrån det,
men inte nu längre,
2009 lärde mig att gömma är sjukt obra,
så nu låter jag det vara som det är med förhoppning om att det svåra på så sätt ska klinga av.
Jag är med John på hans jobb,
han är som ett barn på julafton,
ögonen tindrar,
kroppen spritter,
idéerna haglar,
han och Marcus jobbar hårt för att deltagarna ska få den bästa kvällen nånsin,
de är genuina,
de är vackra,
ikväll är deras kväll,
det gläder mig mer än något annat.
Jag ska nog vara med en sväng över middagen,
det är det enda jag tänker ha som ett måste för i afton,
ja plus att jag vill hålla John i handen när 2009 blir till 2010,
that is all I need for now.
2009 har varit ett år fyllt av allt,
den första halvan var den bästa nånsin,
den sista halvan har varit den kämpigaste/tuffaste nånsin (med goda avsikter och resultat)
jag ser tillbaka och är nöjd,
jag har gjort mitt bästa utifrån mina möjligheter,
varken mindre eller mer.
Nästa år blir mitt år,
då jag ska göra handling av detta årets lärdom,
och mitt enda krav på mig själv är att lyssna på mitt inre,
följa MITT hjärta,
varken mindre eller mer.
Så,
adjö och tack 2009,
välkommen 2010,
tack alla ni som får mitt hjärta att slå lite extra,
ja alla ni andra oxå förresten,
fy fan vad vi/ni är bra.
Gott slut och Gott Nytt!
Med kärlek
eder Linda
att vara jag(ad).
Känslan gömmer sig,
längst in bland de osagda orden,
som lekande barn,
som sovande björnar,
som dansande vargar.
Ibland landar de rätt,
ibland störtar de,
ibland landar jag,
ibland störtar jag.
Som att vara jag(ad).
Hans ögon gnistrar,
plötsligt ser jag ångesten,
kroppen knyter sig,
jag vill bara krama,
hårt,
hårt,
hårt.
Men jag är tyst.
Som en grav,
den är tyst men säger så ofantligt mycket,
bara genom att finnas,
eller att inte finnas,
tystnad.
Den röda pärmen smyger sig fram,
dess innehåll skriker efter mig,
ber om uppmärksamhet,
nästan så jag kan höra vrålet,
våga vara liten.
Jag tar mod till mig,
säger något,
orden rasplar ur mig som en skjutande kulspruta,
pang.
Sen är jag tyst.
Många ögon stirrar på mig,
jag vet att de är vänliga,
men jag är så ovan,
känslan slår på,
jag hinner inte reagera,
pang.
Som att vara jag(ad).
Låt den vara,
låt den komma,
rosa moln,
swish,
det går bra.
Jag får leta i efterhand,
vilka sår gick upp,
kanske inga,
kanske många,
det spelar ingen roll,
jag överlever,
bara jag vågar.
Valet river i bröstet,
rätt eller fel,
svårt eller lätt,
behöver jag bry mig?
Äsch,
han vet,
jag vet,
vi vet,
det får räcka.
som att vara jag(ad)
dansandes längs molnen
med en röd pärm och kärleken i famnen
smälter jag in bland de osagda orden.
// Linda
längst in bland de osagda orden,
som lekande barn,
som sovande björnar,
som dansande vargar.
Ibland landar de rätt,
ibland störtar de,
ibland landar jag,
ibland störtar jag.
Som att vara jag(ad).
Hans ögon gnistrar,
plötsligt ser jag ångesten,
kroppen knyter sig,
jag vill bara krama,
hårt,
hårt,
hårt.
Men jag är tyst.
Som en grav,
den är tyst men säger så ofantligt mycket,
bara genom att finnas,
eller att inte finnas,
tystnad.
Den röda pärmen smyger sig fram,
dess innehåll skriker efter mig,
ber om uppmärksamhet,
nästan så jag kan höra vrålet,
våga vara liten.
Jag tar mod till mig,
säger något,
orden rasplar ur mig som en skjutande kulspruta,
pang.
Sen är jag tyst.
Många ögon stirrar på mig,
jag vet att de är vänliga,
men jag är så ovan,
känslan slår på,
jag hinner inte reagera,
pang.
Som att vara jag(ad).
Låt den vara,
låt den komma,
rosa moln,
swish,
det går bra.
Jag får leta i efterhand,
vilka sår gick upp,
kanske inga,
kanske många,
det spelar ingen roll,
jag överlever,
bara jag vågar.
Valet river i bröstet,
rätt eller fel,
svårt eller lätt,
behöver jag bry mig?
Äsch,
han vet,
jag vet,
vi vet,
det får räcka.
som att vara jag(ad)
dansandes längs molnen
med en röd pärm och kärleken i famnen
smälter jag in bland de osagda orden.
// Linda
att vara ett (h)jul.
Enda barnet,
Nu är det jul,
Så jag åker,
Med ett leende på läpparna,
Julen är oerhört svår för mig,
Tänkte de nånsin på det?
Jag drömmer om egna traditioner,
En så jul behöver jag,
Imorse vaknade jag i Js famn och friden var där några sekunder,
enda barnbarnet,
det är jag.
Nu är det jul,
då kopplas hjulen på,
alla ska få en del av mig,
jag ska få en del av alla,
för det har jag bestämt.
Så jag åker,
till,
ifrån,
hem,
bort.
Med ett leende på läpparna,
alltid detta jävla leende,
för nu är det jul igen.
Julen är oerhört svår för mig,
ur matperspektiv,
familjeperspektiv,
livsperspektiv.
Tänkte de nånsin på det?
klart de gjorde,
men det spelar ingen roll,
för livet var ju som det var.
Nu ligger jag i sängen ute i Åby,
vi firar hos kärlekens familj,
jag önskar så att mitt inre kunde hitta den där julfriden,
men nu är det inte så,
och det är okej,
jag låter tårarna rulla längs kinderna,
sorgen får riva i mitt bröst,
det bara är så,
just nu.
Jag drömmer om egna traditioner,
med min egna familj,
ur det innersta som jag vill,
så som jag har skapat det,
dit jag tillhör,
på ett självklart sätt,
utan påklistrade leenden och svart sorg som filtrerar bort det vackra.
En så jul behöver jag,
där mina hjul inte behövs.
//Linda
Imorse vaknade jag i Js famn och friden var där några sekunder,
det är värt mer än allt.
om att inte ge upp.
Att
landa
i
en
soffa
av
förståelse
är
ibland
livsomvälvande.
Jag vet att jag är stark,
jag vet att jag är modig,
jag vet att jag är envis,
men
det
har
aldrig
funnits
något
val.
inte för mig iallafall.
Jag har kämpat emot,
jag har kämpat med,
år in och år ut,
men aldrig har jag lyssnat på den vinande rösten i mitt inre.
Jag lät deras ångestfyllda ansikten styra mina val,
jag torkade deras osynliga tårar med min aldrig sinande lojalitet,
allt jag ville var att de skulle vara lyckligast i världen,
att de skulle bli vi.
Det är en stor uppgift för ett litet barn,
det förstår jag nu,
därav
min
stora
svarta
sorg.
Jag sörjer det som inte blev,
jag sörjer det som var,
samtidigt som jag glädjs med det som faktiskt är.
jag vet att de älskar mig mer än mest,
jag vet att de gjorde sitt allra bästa med vad de hade,
mer kan man faktiskt inte begära,
även om jag ibland önskar just det mer än något annat.
Det
är
inte
längre
en
hemlighet
och
det
skrämmer
mig
ibland
till
tårar
men alltmer ofta klingar skrattet högre och tydligare.
Jag har klarat av nästan nio veckors behandling,
sex guldstjärnor pryder min röda pärm,
jag är ofantligt stolt och imponerad av mig själv,
men
framförallt
så
vet
jag
att
jag
kommer
bli
frisk.
även om vägen ibland känns omöjlig och evinnerlig.
Tack för en fantastisk onsdag.
med kärlek
Linda
landa
i
en
soffa
av
förståelse
är
ibland
livsomvälvande.
Jag vet att jag är stark,
jag vet att jag är modig,
jag vet att jag är envis,
men
det
har
aldrig
funnits
något
val.
inte för mig iallafall.
Jag har kämpat emot,
jag har kämpat med,
år in och år ut,
men aldrig har jag lyssnat på den vinande rösten i mitt inre.
Jag lät deras ångestfyllda ansikten styra mina val,
jag torkade deras osynliga tårar med min aldrig sinande lojalitet,
allt jag ville var att de skulle vara lyckligast i världen,
att de skulle bli vi.
Det är en stor uppgift för ett litet barn,
det förstår jag nu,
därav
min
stora
svarta
sorg.
Jag sörjer det som inte blev,
jag sörjer det som var,
samtidigt som jag glädjs med det som faktiskt är.
jag vet att de älskar mig mer än mest,
jag vet att de gjorde sitt allra bästa med vad de hade,
mer kan man faktiskt inte begära,
även om jag ibland önskar just det mer än något annat.
Det
är
inte
längre
en
hemlighet
och
det
skrämmer
mig
ibland
till
tårar
men alltmer ofta klingar skrattet högre och tydligare.
Jag har klarat av nästan nio veckors behandling,
sex guldstjärnor pryder min röda pärm,
jag är ofantligt stolt och imponerad av mig själv,
men
framförallt
så
vet
jag
att
jag
kommer
bli
frisk.
även om vägen ibland känns omöjlig och evinnerlig.
Tack för en fantastisk onsdag.
med kärlek
Linda
Ibland.
Jag gjorde ett val för några veckor sedan,
ett val som ingen annan vet,
och nu börjar det kännas,
jag visste att det skulle krävas enormt mod av mig,
jag förstod att vägen skulle bli krokig,
men inte så här.
Jag vet att valet var rätt,
iallafall just nu,
vissa dagar krävs det att jag väljer mellan pest och kolera,
vilket ibland gör mer ont än något annat,
men jag vet att om det går vägen så är det värt varenda tår.
För störst av allt är kärleken!
// Linda
ett val som ingen annan vet,
och nu börjar det kännas,
jag visste att det skulle krävas enormt mod av mig,
jag förstod att vägen skulle bli krokig,
men inte så här.
Jag vet att valet var rätt,
iallafall just nu,
vissa dagar krävs det att jag väljer mellan pest och kolera,
vilket ibland gör mer ont än något annat,
men jag vet att om det går vägen så är det värt varenda tår.
För störst av allt är kärleken!
// Linda
grått.
Bitterheten i det huset gör mig så ont,
deras hårda ord smattrar som kulsprutor,
oron gnager långt in i benmärgen,
tårarna ligger alltid nära
men
jag
kan
inte
leva
hennes
liv
längre
.
Imorgon får jag äntligen landa på Idun igen
(blev sjuk av vaccinet så jag missade två hela dagar förra veckan),
det behövs,
jag behöver vägledning,
jag känner mig helt vilsen i matträsket,
det är mycket hopplöshetskänslor i den frågan just nu,
jag försöker att inte jaga upp mig,
men just nu tycker jag det är oerhört smärtsamt.
Jag vet att vägen är lång,
men jag är så trött.
tänk om någon kunde bära mig bara för ett litet tag...
tack älskling för din kärlek,
den håller ett stadigt tag om min ibland lite vingliga kropp,
jag älskar dig.
// Linda
deras hårda ord smattrar som kulsprutor,
oron gnager långt in i benmärgen,
tårarna ligger alltid nära
men
jag
kan
inte
leva
hennes
liv
längre
.
Imorgon får jag äntligen landa på Idun igen
(blev sjuk av vaccinet så jag missade två hela dagar förra veckan),
det behövs,
jag behöver vägledning,
jag känner mig helt vilsen i matträsket,
det är mycket hopplöshetskänslor i den frågan just nu,
jag försöker att inte jaga upp mig,
men just nu tycker jag det är oerhört smärtsamt.
Jag vet att vägen är lång,
men jag är så trött.
tänk om någon kunde bära mig bara för ett litet tag...
tack älskling för din kärlek,
den håller ett stadigt tag om min ibland lite vingliga kropp,
jag älskar dig.
// Linda
Spegel, spegel på väggen där...
Speglar,
Känn hur foten landar,
Det snurrar,
Duns.
Andetagen blir snabba och ryckiga.
Duns.
Allt jag vill är att fånga henne i fallet,
Avslut.
Hon är säker,
Pust.
Ut i regnet,
speglar,
speglar,
alla dessa jävlar speglar.
Känn hur foten landar,
fokusera på bäckenet,
tänk på armens rörelse,
lyssna på andningen,
känn hur kroppen rör sig,
jobba med den.
Det snurrar,
någon faller,
ångesten bankar oss alla till panik,
vart man än vänder sig stirrar en skräckfylld blick tillbaka,
klockan tickar mot längtande tider,
snart är det över.
Duns.
Andetagen blir snabba och ryckiga.
Duns.
Allt jag vill är att fånga henne i fallet,
fumliga försök att stoppa hennes arga händer mot sitt panikslagna huvud,
jag glömde själv att andas,
snabba fötter fortsätter röra sig i salen,
rösten ger uppmaningar,
jag ger upp,
går med raska steg fram med en lugnande hand,
rusar ut efter vatten,
andas in,
andas ut.
Avslut.
Hon är säker,
nu är det bara vi andra som ska ta oss därifrån,
helst utan nya sår i själen,
går inte klockan oerhört långsamt?
Pust.
Ut i regnet,
aldrig har vattnet mot ansiktet varit så befriande,
sex gånger kvar,
kom igen Linda,
du kan.
jag försöker.
jag försöker sluta kämpa emot,
jag försöker låta känslorna komma och gå,
jag försöker att inte värdera,
jag
försöker
och
försöker
och
försöker.
det gör så ont,
så obeskrivligt ont.
12 års gömd ångest,
jösses,
det är inte konstigt att det gör ont,
obeskrivligt ont.
och
det
är
när
jag
vågar
vara
svag
som
jag
förstår
hur
enormt
stark
jag
är.
// Linda
jag försöker låta känslorna komma och gå,
jag försöker att inte värdera,
jag
försöker
och
försöker
och
försöker.
det gör så ont,
så obeskrivligt ont.
12 års gömd ångest,
jösses,
det är inte konstigt att det gör ont,
obeskrivligt ont.
och
det
är
när
jag
vågar
vara
svag
som
jag
förstår
hur
enormt
stark
jag
är.
// Linda
Sorg.
Det bor en enorm sorg i mitt inre,
svart som natten,
intensiv,
hjärtskärande,
förödande.
Jag jobbar med den nu,
jag känner på den,
plockar ut och lägger tillbaka.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Att något så diffust kan göra så intensivt jävla ont,
nästan fysiskt ont,
sjukt märkligt.
Träffande samtal här idag,
det är bra,
riktigt bra,
men så sjukt oerhört jävla kämpigt.
Jag trodde jag skulle trilla sönder i hennes famn,
en relativt okänd kvinna höll om mig som aldrig förr,
hon smekte min arm och viskade lugnande ord i mitt öra,
du får vara ledsen fina Linda,
det får göra ont,
obeskrivligt jävla ont.
Då blev sorgen ännu intensivare,
just det har fattats mig i så många år,
känslan av att bli sedd i känslan utan någon värdering,
måtte jag kunna ge mina barn det någon gång!
// Linda
svart som natten,
intensiv,
hjärtskärande,
förödande.
Jag jobbar med den nu,
jag känner på den,
plockar ut och lägger tillbaka.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Gråter.
Att något så diffust kan göra så intensivt jävla ont,
nästan fysiskt ont,
sjukt märkligt.
Träffande samtal här idag,
det är bra,
riktigt bra,
men så sjukt oerhört jävla kämpigt.
Jag trodde jag skulle trilla sönder i hennes famn,
en relativt okänd kvinna höll om mig som aldrig förr,
hon smekte min arm och viskade lugnande ord i mitt öra,
du får vara ledsen fina Linda,
det får göra ont,
obeskrivligt jävla ont.
Då blev sorgen ännu intensivare,
just det har fattats mig i så många år,
känslan av att bli sedd i känslan utan någon värdering,
måtte jag kunna ge mina barn det någon gång!
// Linda
Att våga vara lyckligast.
Tågets rytm vaggar min kropp till ro,
utanför strilar landskapen förbi likt ett ösregn,
kvinnan mitt emot kämpar mot sömnen,
mannen bredvid mig sitter djupt försjunken i sin bok,
själv sitter jag leendes och stampar takten till musiken i mina öron,
nu är jag friden själv.
Jag avslutar veckan med två guldstjärnor på min röda pärm och ett inre lika glatt som ett barnkalas,
dansandes till Billie the Vision och med kärleken nära,
tack.
// med kärlek Linda
utanför strilar landskapen förbi likt ett ösregn,
kvinnan mitt emot kämpar mot sömnen,
mannen bredvid mig sitter djupt försjunken i sin bok,
själv sitter jag leendes och stampar takten till musiken i mina öron,
nu är jag friden själv.
Jag avslutar veckan med två guldstjärnor på min röda pärm och ett inre lika glatt som ett barnkalas,
dansandes till Billie the Vision och med kärleken nära,
tack.
// med kärlek Linda
